Vem ska hjälpa en tjetjensk familj i en park?

Det var inte riktigt så det var tänkt, men natten till i går, lördag-söndag alltså, sov en tjetjensk familj i vår lägenhet i Malmö. Vad skulle vi annars gjort?

I lördags, omkring sju, i Rörsjöparken. Vi satt, jag och min sambo Nova, och hunden Puck, på en filt. Vi drack lite vin. Det var varmt.

Jag såg inte när det hände , för jag gick och köpte käk, men en familj med stora resväskor kom och satte sig en bit ifrån oss. Det väckte väl ingen större uppståndelse – vi var ganska många som satt på gräsmattorna, och medan föräldrarna satt på sin filt sprang barnen till gungorna precis som de andra barnen i parken.

Efter en stund kom pappan i familjen gående bort till oss. Han såg trött ut. Hans blick var inte glasartad eller tom eller livlös. Inte alls. Bara väldigt, väldigt trött. Utmattad. Han pekade på Novas cigarettpaket och sa bara ”rauchen, rauchen”. Han fick två cigaretter, sa ”danke”, och vände sig om för att gå. Efter två steg vände han sig mot oss igen och satte sig på huk. Han pekade på min telefon. ”Rufen polizei, asyl, rufen”. Jag, som pratar viss tyska, frågade om han ville att jag skulle ringa polisen åt honom – kanske menade han ändå att vi skulle hålla utkik efter polisen och faktiskt ropa åt dem ifall polisen kom, för att de höll sig undan.

Han förklarade, mer med gester än med ord, att de hade varit på polishuset på andra sidan Drottninggatan, men ”kein polizei” där. Det är stängt på helger. Han förklarade också, mest på ryska, att de kom från Tjetjenien, att han var den ende som kunde något annat språk än ryska av dem, och att det han kunde – förstod jag – var oerhört basal tyska. En kommunikation som mest bestod av enstaka ord.

Jag ringde i alla fall polisen åt honom. Jag visste inte vad jag skulle tro. Medan jag satt i kö hos polisen drack vi vidare på våra glas vin, och pratade, medan han tittade bort över parken, vänd halvt från oss.

Hans yngsta dotter, kanske i fem-sex-årsåldern, kom fram. Hon såg vår hund, Puck, en emellanåt ganska intensiv, envis och lekfull elva månader gammal foxterrier, och tittade på oss som för att fråga om hon fick hälsa på honom. Nova höll honom, så han inte skulle sätta tassarna på hennes axlar och skrämma livet ur henne. Hon klappade honom, och snart kom hennes två syskon också fram – en kanske två år äldre dotter, och en kanske två år yngre son med ändlös energi.

Polisen svarade. Jag förklarade att vi sitter i Rörsjöparken, här är en familj med tre små barn, den yngsta bara något år, som vill söka asyl, och det börjar bli kväll. Än så länge ingen fara på taket, i och för sig, parken är full av folk och solen har inte gått ner, men vad ska vi göra, frågade jag. Jag kopplades till ledningscentralen. Upprepade samma sak för en ny person. ”Jaha, små barn säger du, det låter ju inte så bra”. Polisen sade till mig att familjen måste vända sig till Migrationsverket, och de har stängt över helgen, ”men jag kan googla deras adress om du vill”. Okej, sade jag, men vad ska jag säga till dem nu då? Vi kan eventuellt skicka en patrull, fick jag förklarat, men det kommer att dröja. Det har varit en skottlossning i city så alla poliser är där. Det dröjer nog några timmar. Men när en patrull är ledig kan den komma förbi och titta till dem. Klockan var 19.56.

Jag tackade, tittade på klockan, och kände olust i magen. Det kändes svårt att säga till mannen att nej, ingen polis kommer. Jag försökte förklara, tecknade en pistol med handen, pekade in mot centrum, och liksom ”alle polizei suchen, kein frei”. Han lät åter blicken vandra bortåt, upprepade vad jag sade, som för att försöka förstå vad jag menade. Inte försöka förstå som i att ta in det, utan att faktiskt tolka språket. Så svårt hade han för tyskan.

Jag tror att han sedan gick tillbaka till sin fru, och jag och Nova pratade lite om dem, medan barnen till och från sprang jublande glada varv runt Puck, som – som alltid – var glad för uppmärksamheten.

Han kom tillbaka igen, och fick en cigarett till. Igen satt han på huk, med blicken i fjärran, och den 40-45-årige mannen såg ut att vilja kliva ur sin papparoll, att själv vilja leta efter en pappa att fråga vad de skulle göra nu. Det högg till i magen igen – jag hade knappt tittat bort mot den plats där de satt, men när jag såg de fyra stora resväskorna blev det så tydligt. De bor inte här. De har ingenstans att ta vägen. De har sitt liv i väskorna.

Jag gick bort till ett stort sällskap, kanske 10-12 kvinnor, som satt och drack rosévin. Pratar någon av er ryska? Nej, men spanska. Aha, svarade jag artigt, det har jag inte så stor nytta av. Jag förklarade, ser ni familjen där borta bakom mig, titta inte nu, stirra inte på dem allihop, men de verkar vilja söka asyl i Sverige, och har nog ingenstans att bli av. De pratar inte så bra tyska, så jag är lite osäker på vad de vill. Tänkte om någon kunde hjälpa. Nej, tyvärr. Okej, tack ändå.

Passus: det låter som att det var jag som drev den här apparaten. Så var det alls inte. Jag höll i telefonen och pratade med myndighetsfolk, men Nova gjorde ett än större jobb. Hon gick iväg, köpte varsin glass och klubbor till ungarna, hjälpte döttrarna att ge Puck godis, tog hand om dem, klappade om dem, och fick dem, är jag helt säker på, att åtminstone i mindre grad märka hur… i brist på bättre ord, skärrad deras pappa var.

Jag kom att tänka på Stadsmissionens härbärge mittemot parken, bredvid polishuset. Såklart! Visst, de tar mest hand om uteliggare, narkomaner, hemlösa. De kan vara ganska högljudda och jobbiga. Jag vet, jag har jobbat som volontär där flera nyårsaftnar och julaftnar. Jag lägger ingen värdering i det. Men det är inte bästa platsen för barnfamiljer. Men kanske har de något rum som inte bara är en sal med åtta våningssängar? Ett rum där de kan bo över natten åtminstone?

Hon på stadsmissionens nattjour var förjävla trevlig. Min gissning var rätt, barn kunde de inte ta hand om. Jag hade knappast väntat mig något annat, men ändå. Hon sade att Malmö stad har sociala jouren, som kan hjälpa till när barn far illa på ett eller annat vis. Klockan var nu 20.27. Hon lovade att ringa dem och frågade om vi kunde vara kvar i parken ett tag och se till dem. Jadå. Vi ska ingenstans. Runt omkring oss sladdade rosévinskvinnorna runt på hyrda Segways. De skrattade högt.

20.33 ringde hon tillbaka. Sociala jouren är upptagna i ett akut ärende, men ska komma förbi efter det. Kanske dröjer det en halvtimme, men de har lovat att komma, så håll ut.

Jag kände en lättnad. Jag funderade på hur jag skulle förklara det för pappan. Google Translate i mobilen. Skrev ungefär ”Jag har ringt sociala myndigheter. De kommer och hjälper er så fort de kan. Om ungefär 30 minuter eller lite mer”. Översatte det till engelska, för att se att översättningen från svenska blev rätt, och det blev det. Jag översatte till ryska och visade texten för mannen. Han scrollade, nickade, sade något till sin fru. ”Danke, danke”.

Döttrarna, främst den yngsta, fortsatte leka med Puck. Han fick tuggben, han fick alldeles för mycket godis på en och samma gång, men det syntes att de tyckte det var roligt. Vi visade hur vi kunde få honom att sitta… ”Puckis, sitt”, och när vi vände ryggen till hörde vi hur de härmade – ”poogis, set” efter allra allra bästa förmåga. Jag och Nova tittade på varandra och log.

Mannens fru hade hela tiden suttit kvar på deras filt, det var kanske tjugo meter bort, vid väskorna. Hon såg inte ut att må bra. Hon svepte någon slags täcke om sig och såg kallsvettig ut.

Den där halvtimmen gick. Jaja, de har ju lovat. De kommer. Sommarkvällen är ung.

21.24 ringde jag stadsmissionen igen. Mannen hade kommit bort till oss igen, frågat försynt, ”dreizig minuten?”, och det hade gått en timme. Kvinnan på stadsmissionen tackade igen för att vi hjälpte till, det var bra av oss, och lovade ringa sociala jouren igen. 21.32 ringde hon upp mig. Det har kommit flera ärenden emellan. Barn som far illa på riktigt. Barn vars pappor börjat fyllna till på lördagskvällen och slår deras mammor. Barn som själva fyllnat till, kanske för första gången. Inte barn hundratals mil från sitt hemland som får glass och springer runt i en lekpark och leker med en hund – åh, denna paradoxala katastrofsituation. Jag förklarade att jag verkligen förstod. Ingen tvekan om att de barnen ska ha hjälp före. Vet du någon annanstans man kan vända sig?

Nej, det är vad som finns. Men de har lovat att komma förr eller senare. De kommer att komma, det vet jag, sade hon. Ja, svarade jag, och kände frustrationen bubbla. Inte mot henne – hon var den vettigaste människan i världen just då – men mot situationen. Skulle jag behöva säga till dem nu att de ska sitta kvar i parken i flera timmar? Rörsjöparken är trevlig, men nattetid är den sämre. Närmast otäck, kanske, för barn.

Jag pratade med mannen igen. Gick bort till dem. Kvinnan log mot mig. Barnen sprang över kullarna. Full fart upp, full fart ned. Stannade vid Nova och Puck. Kramade Puck. Nova pratade vänligt med dem. Nova pratade vettigt med mig. Jag försökte få ur dem om de hade någon plan, kände de någon i staden, kunde vi hjälpa dem att få kontakt med någon från hemlandet som har kontakter i Sverige, göra något annat? Mannen försökte ”central, zug”. De ville till centralen. För att försöka sova där. Jag sade att det inte går. De stänger centralen och kastar ut alla. Den är inte nattöppen. Det får ni inte.

En kvart flöt förbi. 21.45 ringde jag direkt till sociala jouren för att försöka få en mer exakt tid, kan de alls komma? Det hade börjat skymma. Segwaykvinnorna hade lämnat in hyrfordonen, skrattade fortfarande gott och satt – kändes det som – så utstuderat med ryggen mot oss. Det gjorde de förstås inte.

Han på sociala jouren var också oerhört trevlig. Vänlig. Och förstående. Han kände igen det jag berättade om, visst hade han fått informationen, men vi är bara två personer på hela Malmö kommun och Burlövs kommun, och det har hänt en del i kväll. Vi jobbar så hårt vi kan, men jag måste rusa och hinner inte prata. Jag lovar att vi kommer. Tack för att ni hjälper oss, sade han.

Jag trodde inte mina öron.

Två personer. Väl över 300 000 invånare, i två kommuner. Två personer i sociala jouren, ovanpå att inte en enda polispatrull, på flera timmar, kan köra förbi en av Malmös centrala parker. Förbluffande. Och riktigt jävla hjärtskärande. För jag är fullständigt övertygad om att alla de andra fallen som sociala jouren prioriterade högre verkligen var allvarligare. Det vill säga: om tre barn, 2, 5 och 8 år gamla, riskerar att behöva sova på en filt i en park på grund av att det finns mer ömmande fall – hur fruktansvärda måste inte de andra händelserna vara? Mina lemmar närmast domnade bort av tanken.

Jag och Nova pratade. Det mörknade snabbt. Klockan var över 22. Segwaykvinnorna började packa ihop sina tomma vinbuteljer, men lät inte skratten klinga ut. De flesta som suttit i parken hade försvunnit eller börjat packa ihop. Vi tittade oss omkring som för att se – ser ingen annan det här? Var är ni? Åh, där! Kom, kom, vi hjälps åt att hjälpa familjen. Det är lättare om vi är fler. Men vi var inte fler. Vi var två. Ingen mer såg.

Familjen hade satt sig ned på filten, kvinnan låg ned liksom inrullad i den. Det var skumt, nästan helt mörkt. Vi tittade på varandra, jag och Nova, och det var aldrig någon tvekan. Vi kan inte stanna i parken så länge till, och det kan inte de heller.

Vi tog Puck och gick bort. Förklarade, efter bästa förmåga, att det riskerar att dröja innan någon kan komma. Google translate igen. Mer brådskande ärenden, och så vidare. Pappan förstod.

Kom med oss upp, sade vi. De ville inte. Pappan, åtminstone. Tydde jag mamman rätt så ville hon nog gärna säga ja direkt. Hon mådde inte bra. Pappan, kanske av stolthet, kanske av ödmjukhet, kanske av artighet, protesterade. Hotel, sade han. Teuer, svarade jag. Wie viel, sade han, och tog fram sina svenska pengar ur bröstfickan. De kanske 300-400 kronor han hade där skulle inte räcka alldeles oavsett. Zu viel.

Han pekade på sin son. Bandit, sade han och log, nästan förläget, och menade att det skulle inte gå att ha honom hos oss. Kein problem, svarade vi. Kom med. Det tog lite övertalning, men till sist rafsade vi gemensamt ihop våra saker, filt, snabbmatskartong, tom vinflaska, två ölburkar, halvätna hundtuggben, och gick iväg till oss. Jag baxade en av deras stora väskor upp, Nova tog en annan, och vi släppte in dem.

Jag for mellan rummen och slängde bort det värsta stöket, drog fram en uppblåsbar extramadrass, började pumpa den, och slängde bort alla prylar som låg i vår gamla soffa, som så småningom ska upp på vinden men som än så länge inte kommit dit. Nova gick till affären, köpte mat – gulaschsoppa, chokoflakes, mjölk, Mer, bröd, ost. Värmde soppa, plockade fram tuschpennor och sitt skissblock. Och mina gamla Kalle Ankas Pocket. Mamman gick nästan rakt in på vår toalett och kräkte.

De åt. Vi åt. Mamman ville inte ha varken soppa eller något annat, men gärna te. Det fick hon. Hon frågade, genom mannen, efter socker. Vi hade inget, och jag skämdes. Hon drack det artigt i alla fall.

Pappan ville ha cigaretter. Han såg lite irriterad ut. Antagligen väldigt röksugen, och ville inte fråga om att få fler. Det fanns inte fler heller, så han skulle gå ut och köpa. Han frågade var. Jag lovade följa med honom ut. Tog Puck på sista kissrundan samtidigt.

Närmsta kiosken hade stängt – oj, var klockan redan över midnatt – så vi fick gå till Statoil. Jag försökte småprata på vägen, men det är svårt när man inte förstår varandra. Jag hade erbjudit pappan en öl när vi kom upp i lägenheten. Det var sommarens varmaste dag, och fortfarande väl över 20 grader när vi kånkade upp väskorna för fyra trappor.

På vägen till Statoil förklarade han att öl ger honom magont. Schmerzen, sade han och höll sig för magen. Nur Tuborg gut. Trinke Tuborg, gut. Und wein.

Det var han som ville ha cigaretter och jag som hade hund, så han gick in på Statoil. Det dröjde. När han kom ut hade han köpt ett sexpack folköl till mig, två paket cigaretter till Nova (han hade kanske fått totalt fem-sex) och två påsar chips – förutom cigaretterna till sig själv då. Jag skämdes igen, och försökte förklara att han alls inte hade behövt göra så. Han insisterade och jag skämdes mer. Vi gick tillbaka.

Hans yngste, sonen, sprang runt i lägenheten och tog tag i precis allting han såg. Bandit, sade pappan igen, och ursäktade. Neurologisch krank, sade han också, och det stämmer säkert. Men hade sade som för att förklara att en tvååring kan vara jobbig. Det behövdes inte. Pappan skämdes, såg det ut som. Det behövde han inte. Ihre kinder sind klug, försökte jag. Han log i alla fall.

Döttrarna låg på den uppblåsbara sängen med Nova och läste Kalle-pockets när vi kom hem. De hade ritat tillsammans också. På vår vägg sitter nu uppspikade tre teckningar. En båt, två hus.

Allas små sandaler stod på golvet och jag kände något melankoliskt välla över mig.

För att försöka lugna sonen lite tog jag fram min iPad. Startade Netflix. Barnavdelningen. Han var inte intresserad. Yngsta dottern, däremot. Kastade sig över den. Klickade på en Pixarfilm. Tittade med ett stort leende på hur bilarna med ansikten hamnade i dråpliga situationer. Svenskt tal. Hon brydde sig inte. Pappan såg obekväm ut när det smällde och dönade från filmen hon hade 25 centimeter från ansiktet. Han ville se vad hon tittade på. Slappnade av när han såg att det var animerad film. Han vände sig mot mig. ”Ich sehe zwei krieg”, sade han och sträckte upp två fingrar, ”ich will meine kinder nicht sehe ein”. Jag minns orden, ordföljden, så väl. Det var som att det han sade var så viktigt att orden kom till honom på ett helt annat sätt. Det var, faktiskt, det mest begripliga någon av oss sade till den andre på hela tiden.

När klockan var omkring halv två gick vi och lade oss. De fick ett eget rum, allihop, med två soffor och en stor uppblåsbar säng. Det kan jag ångra, att vi inte erbjöd vår egen, riktiga, säng, till deras trötta kroppar. Pappan sade att han hade sovit fem timmar på tre dagar. Men nu fick de sova alla i samma rum. Det hade de inte kunnat då. Hoppas det kändes okej.

Vi pratade när vi gick och lade oss, jag och Nova, om hur vi skulle göra. Vi visste inte ens, jag hade inte lyckats tyda honom, om de verkligen ville åka vidare från centralen – jag tyckte han sade Norge vid något tillfälle – eller om de ville stanna i Malmö. Nova kom på att vi har en gammal bekant som jobbat som ryskatolk. Hon skickade ett meddelande till hen på Facebook (jag vet inte om personen vill förekomma i det här bloggsammanhanget, inte för att det är klandervärt, men jag har inte frågat) och när vi vaknade vid halv tio morgonen efter – familjen sov ännu djupt – hade hen svarat: jag är hemma hela dagen. Ring när ni vill.

Jag tog Puck och gick ut för morgonrundan, och ringde hen. Förklarade läget. Berättade att det enda vi egentligen behöver veta är vad de vill, och hur vi kan hjälpa dem. Hen sade att hen var lite ringrostig men absolut skulle försöka. Ett jävla hjältedåd. Och om du läser det här: jag kan inte tacka dig nog. Vi har inte haft någon större kontakt de senaste åren, setts någon gång då och då, och ändå tvekade du inte. Tack.

Puck väckte våra gäster genom att ställa två framtassar mot dörren, trycka upp den, och knalla in till dem. ”Poogis” hördes det från rummet, och ut kom först den yrvakne, men ständigt leende och ständigt halvspringande, pojken. Sedan kom de andra. Vi serverade lite frukost. Någon av dem åt, ingen ville ha kaffe. Pappan pekade mot sitt hjärta. ”Kaffee nicht gut”.

Jag förklarade att jag har en vän som kan hjälpa, som kan ryska. Han nickade, och tog luren när jag ringt upp hen. Vi skickade den fram och tillbaka ett par gånger. Jag fick veta att de vill stanna här, i Sverige, och söka asyl. Jag tackade.

Några minuter senare, 10.05, ringde jag sociala jouren i Malmö igen. Söndag förmiddag, och de mindes väl historien om den tjetjenska familjen. De tackade, massor, för att vi inhyst dem, och jag berättade att de vill ha asyl. De lyssnade, förklarade att familjen skulle få åka taxi till Arlöv, till ett mottagningshotell där, och att det skulle kunna gå snabbt.

Bara minuter senare blev jag uppringd av Migrationsverket, som också tackade oss för hjälpen, och beställde en taxi. Allt gick så snabbt. Jag berättade för familjen att en taxi kommer. Taxi till hotell, där de kan söka asyl, få riktig hjälp, och få information på sitt eget språk. Vi gav dem en lapp med våra telefonnummer och mejladresser.

Lite för snabbt packade de ihop sina saker och vi följde dem ned på gatan. Lite för snabbt kom taxin. Lite för snabbt kramade de om oss, hårt, och flickorna kramade Puck. Lite för snabbt försvann taxin, och kvar stod jag, Nova och Puck och vinkade. Vi tittade på varandra och kände tomhet. Kvar på vår vägg sitter flickornas teckningar.

Epilog:
Vi gick upp i lägenheten. Jag duschade, och gjorde mig i ordning för att åka tåg till Halmstad och gå på fotbollsmatch. När jag satt på stadsbussen till centralen ringde det. ”André? [Pappans namn]. In hotel. Alles gut. Alles ok. Sag Nova, alles ok. Danke, danke. Auf wiedersehen”.

Epilog 2:
Jag skriver inte det här för att få ryggdunkningar. Jag skrev inte den meningen för att verka blygsam och ändå få ryggdunkningar. Anledningen att jag skriver är tudelad, tror jag. Jag känner mig uppriktigt förbluffad över hur svårt det var för två högutbildade människor att veta vart vi skulle vända oss, när polisen inte gav någon hjälp. Alls. Och när sedan varken Stadsmissionen eller sociala jouren kunde hjälpa till – vad kunde vi gjort, annat än att ta hem dem? Vem skulle vi kontaktat?
Och sen har det varit en omtumlande upplevelse, överlag, och jag har känt ett behov av att skriva av mig. Berätta. Jag har kommit en familj, två starka, goda, föräldrar och tre charmerande barn, väldigt nära på bara ett halvt dygn. Utan att egentligen kunna prata med dem. Och jag kommer kanske aldrig att se dem igen. Det känns konstigt.

This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

498 Responses to Vem ska hjälpa en tjetjensk familj i en park?

  1. Erik says:

    Det är människor som er som gör att man inte ger upp hoppet för mänskligheten. Ni förtjänar en klapp på axeln oavsett vilket.

    • André says:

      Tack Erik. Det värmer.

    • Marianne Hansson says:

      Fast nog skall ni ha ryggdunkningar. En sådan fin historia. Sorgligt att vi inte har mer sociala resurser men ni gjorde allt ni kunde och inte minst blev familjen varmt emottagen av några vanliga svenskar. Det kan vara en god start för dem i Sverige.
      Många eloger!!!!

  2. J says:

    Jag läser med tårar i ögonen. Tack för att ni finns.

  3. Anna says:

    TACK, fina ni.

  4. Elin says:

    Världen behöver människor som er.

  5. Sara says:

    Jag vet inte vilka ni är, men, <3

    Två personer på sociala jouren i Malmö och Burlöv..! Dessutom en lördag kväll. Skicka detta till politikerna i Malmö och Burlöv, tycker jag.

    • André says:

      Ja, jag blev helt paff. Att det kan vara så. Tack. <3

    • O. says:

      Tack för att du inte hoppar på Socialjouren. De lyfter ett tungt lass på tider när vi andra sover. Ovanpå tidspressen ska också beslut fattas om bl a omhändertagande av barn, personalvakanser och akutboende för behövande.

      • André says:

        Absolut. Bemötandet var oerhört bra. De är de riktiga hjältarna.

  6. Lina says:

    En stor kram till dig och din sambo och ett stort tack för att du delar med dig. Jag hoppas Malmö stad läser, att politiker läser, att människor generellt läser så att vi alla kan fundera över hur vi kan hjälpa en tjetjensk familj, nästa gång.

  7. Evalotta Kovacic says:

    Ni är helt underbara , tänk om fler i vår värld kunde vara så ;)
    Det känns som ni kommer att träffa dessa mäniskor igen.

  8. Therese says:

    Tack tack tack! Ni fina människor som vågar bry er om!

  9. Sofia says:

    Som någon annan redan skrivit: Det är människor som ni som ger hopp om mänskligheten. Tack för du delade med dig. Jag är säker på att det kommer att ge ringar på vattnet.

  10. Tommy K says:

    Det Enda Rätta. Föredömligt av dig & Nova.

  11. Barbro says:

    Så himla gott gjort André ..men förstår din undran över vart man ska vända sig för att få hjälp..vårt land är inte enkelt !!

  12. Gunilla Wedding says:

    Det här är en historia som verkligen behöver berättas. Den kommer så nära att det inte går att undvika den eller titta bort. Förutom er insats under natten är det också så viktigt att berätta. Hoppas den får ordentlig spridning och att du kanske kan skriva en fortsättning. Sånt kan förändra.
    Gunilla

    • André says:

      Tack Gunilla. Jag hoppas också det. Inte för min skull, för alla deras skull.

  13. dzemila says:

    Tack för att ni finns.

  14. Anders says:

    Fler som er. Så fint gjort.

  15. Helena says:

    Ni är helt FANTASTISKA!!

  16. Chris says:

    Jag fick tårar i ögonen när jag läste det här, och det är något som inte händer ofta. Jag har suttit i åtskilliga minuter för att formulera en kommentar värdig denna insats, men nu ger jag upp och ger er helt enkelt två tummar upp för förstklassig medmänsklighet.

  17. Per says:

    En skön berättelse. Det här kan ni leva länge på och familjen är säkert mycket tacksamma.

  18. Sanela Selimovic says:

    Fantastiska du! Om den här familjen får en chans att få ordning på sitt liv, kan jag lova dig att du kommer se mer av dem. I form av bästa vänner. Riktiga vänner. Du har mött verkligheten på ett sätt som många undviker. Kramar till er och TACK!

  19. Maria says:

    Så himla fint gjort av er! Tänk vilken bra plats världen skulle vara om alla vore lite mer som dig och Nova. Jag är övertygad om att familjen aldrig kommer att glömma er. Varma kramar och tack till er!

  20. Tobias Welander says:

    Tänk vad många i Sverige i dag som inte blir behandlade som medmänniskor. Romer som tigger får inga blickar, hemlösa karlar får sneda blickar…
    Ni tog hand om familjen som likar. Jag tror att de är glada över att polisen kom direkt och att de fick chans att möta och få känna värmen från just två så fina personer. Om bara för en natt.
    Tack!

  21. - says:

    Gud vad bra med människor som er! Jag kom själv till Sverige som litet barn med mina föräldrar för nästan 20 år sedan undan kriget i Balkan. Vi fick mycket hjälp av goda människor som ni och bodde på en flyktingförläggning i Malmö i början. Idag är jag utbildad byggnadsingenjör och tänker ibland på dessa människor som hjälpte oss. Vissa kommer man ihåg, men det är bara förnamn, och tyvärr inga mailadresser så att man kan höra av sig. :) Dessa människor träffade man bara under en kort tid men de dyker upp i huvudet på en från tid till tid. Enklast för er hade varit om ni hade vänt ryggen till dessa människor som många andra hade gjort men ni valde att hjälpa dom. Det krävdes inte så mycket av er men dessa människor mådde så mycket bättre just då pga er! Ibland är det så lätt att hjälpa andra människor och jag önskar att fler gjorde det. Eloge till er.

  22. Eva says:

    Tack för att ni finns och tack för att ni vågade göra det där som vi andra nog så säkert tänker på men aldrig lyckas samla modet till – att sträcka ut en hand till någon som behöver det och bara visa att det faktiskt finns medmänniskor som orkar bry sig. All eloge till er två!

  23. Felix says:

    Jag hoppas innerligt att jag skulle agera som ni i samma situation. Hoppas också att det går bra för familjen och att ni får ses igen. Tack för att du delade med dig.

  24. Tua Lilja says:

    En sådan fantastisk berättelse. Nu sitter jag här med klumpen i magen och tårarna i ögonen. Aldrig vända ryggen till.

  25. Caroline Hjelm says:

    Det finns hopp för mänskligheten trots allt. Vilka hjältar.

    • André says:

      Jag vill inte riktigt se det så – jag tycker att alla borde göra precis så. Alltid. Det fanns liksom inget annat alternativ. Det fanns inte i vår värld att bara gå hem. Med det sagt: tack för de fina orden.

      • Det är det som gör er till hjältar, att ni inte såg alternativen som möjligheter. <3

        • André says:

          Tack snälla Rickard! Även om jag fortfarande inte tycker så. Men tack! <3

      • Elisabet Eriksson says:

        Jag tror att vi kan göra FRED PÅ JORDEN!
        Då måste all se varann och visa kärlek….
        Ni klarade det.
        Tack för att ni finns!

  26. Svante Roupé says:

    Tankeväckande att vi har en välfärd som fungerar vardagar 9-17 och helst inte under semestern. Det ni gjorde var fint, att sprida budskapet är på sitt sätt ännu viktigare.

    • André says:

      Ja, det var verkligen tankeväckande, och grunden till hela den här texten. Tack för att du tog dig tid att läsa.

  27. Martin Lorentzson says:

    Storartat handlat. Storartat formulerat.

  28. Medmänniska says:

    Har också jobbat på Stadsmissionen i Malmö och har träffat en hel del människor i den här situationen. Blir lika berörd och ledsen varje gång jag hör såna här historier. Så fint av er att bjuda hem dom, det är inte många som hade gjort det. Tack för din berättelse och tack för att du delar med dig. Säger som en annan skrev, skicka vidare till politikerna! Skicka din berättelse vidare så vi svenskar börjar förstå hur vårt Sverige ser ut idag.

    En stor kram till dig och din Nova!

    • André says:

      Tack för att du har jobbat på Stadsmissionen. En av de utposter i samhället som tar hand om de allra mest behövande, och som inte – hoppas jag? – drabbas på samma sätt av nedskärningar, åtstramningar, effektiviseringar.

      Och kram tillbaka! <3

  29. Anton Nilsson says:

    Oerhört inspirerande. Fantastiskt initiativ som alla borde ta efter! All kärlek till er.

  30. MV says:

    En text som berör. Ni är bäst och systemet är sämst. Allt man sparar in på är sämst.

    Är det något särskilt med Rörsjöparken eller samlas det många nyanlända just där? Vi var ett gäng som spelade fotboll där för två år sedan, då kom det fram en ensam kille på ca 14 år och ville vara med. Det fick han absolut. Efter en timme satte vi oss ner allihop och pratade, han kom från Ungern och kunde en del tyska och något ord på engelska. Han visste inte vart han skulle vända sig eller göra, han hade sovit ute under buskar i parken några nätter. Vi hade lite mat att bjuda på, sen hjälpte några i gänget honom att ta kontakt till Migrationsverket/Polisen. Men vad som hände efter det vet jag inte alls, och din text väckte frågan, fick han den hjälp han behövde?

    • André says:

      Åh, vad bra gjort! Jag har aldrig någonsin tidigare tänkt på det. Eller, man sitter ju liksom inte och funderar över om den ene eller den andre är nyanländ. Kanske är det för att polishuset ligger där det ligger. Ni är grymma oavsett! Tack för att du läste!

  31. Johan says:

    Ja, det är så här det är.
    Med den sociala jouren.
    Med polisen.
    Med helger.

    Jag blir glad för er skull.
    Jag önskar att jag oftare kunnat göra som ni.

    Jag har nämligen småskulder att betala tillbaka till mänskligheten.
    Som ung, och innan jag blev sjukpensionär, reste jag en hel del i länder där jag inte behärskade språket. Där ett par dussin ryska ord, eller ännu färre ord på arabiska, var det lilla jag hade gemensamt med mina medmänniskor.

    Ändå blev jag ständigt hjälpt.
    Av människor som såg mig som medmänniska.

    Numera är det inte så ofta jag kan betala av de där skulderna.
    Men jag gläds varje gång jag hör att andra kan agera medmänskligt.

    • André says:

      Det jämnar nog ut sig till sist. För de flesta av oss. Utan att tro på karma hoppas jag ändå att det är ungefär så. En god tanke, en vilja att vara god, kan räcka långt. Kanske kommer en situation när man minst anar det. Som när man sitter i en park och dricker vin. Kram och tack för att du läste!

  32. Lotta says:

    Ofattbart att det är så svårt att få hjälp av systemet. Måste vara så frustrerande att arbeta på Migrationsverket och socialen när det är så usla resurser. Vilken god medmänsklig gärning. Jag hoppas att jag själv skulle våga agera så om situationen uppstod. Tack till dig och Nova.

    • André says:

      Tack så hemskt mycket för att du läste och för värmande kommentar!

  33. Emanuel says:

    Väldigt vackert skrivet!

  34. Sandra says:

    Så himla fint! Som Erik, som var den förste att kommentera, skrev: ni får en att inte tappa hoppet om världen och människan. Jag har själv en del att lära när det gäller att hjälpa folk i utsatta situationer, och ska hålla det här i minnet framöver.

  35. Hampus says:

    Hen???

    Man får ju krupp av folk som använder det ordet. Usch och fy och sluta! Skriv om! Skriv rätt!

    • Johan says:

      vederbörande?

    • Stina Bengtsson says:

      Upplever du det som att det var det viktigaste budskapet i texten, Hampus? Att André skrev ”hen”?

    • Anton Nilsson says:

      Användandet i texten borde väl ses som en oerhört bra användning av hen? Författaren visste inte om den bekanta ville vara med i texten, så författaren skrev ”hen” istället för ”han/hon”, ”min bekanta” eller något annat onödigt långt. Jag ser verkligen inte problemet.

      • Fredrik says:

        Problemet är egentligen inte ordets innebörd i det här fallet, kanske snarare ordets härkomst och i vilket syfte ordet finns.

        Hen har mig veterligen 3 betydelser.

        1. Det tredje könet.
        2. När man inte vet om personen är man eller kvinna, eller när man inte vill avslöja det (i det här fallet).
        3. Ett genus-begrepp som har kopplingar till könlöshet, ”hen-dagis”. Stort fokus på att inget fokus ska ligga på kön.

        Jag tror de flesta, förutom hbtq motståndare, inte har några problem med betydelse nr.1, vissa verkar ha problem med betydelse nr.2 eftersom man antagligen anser att ”hen” inte är nödvändigt (men antagligen pga associationer till genus som ordet innebär), väldigt många verkar ha problem med betydelse nr 3.

        Tänkte bara klargöra, då jag själv reagerade på begreppet ”hen” , som tyvärr kanske (enligt min mening) tog bort fokus lite från den här otroligt viktiga och surrealistiska historien som antagligen berörde de flesta som läste texten.

        Det jag egentligen ville skriva var detta : André, du gjorde något som många svenskar kanske tänker på men inte vågar, du kanske tog en risk, men du ansåg att det var underordnat. Man kan nog säga att du gjorde ett hjältedåd, men samtidigt är det pinsamt att Sverige som är ett av världens rikaste länder har så pass stora brister på så humanistiskt basala instanser, myndigheter och ansvarsområden.

        Tack för din insats !

        Mvh Fredrik :)

    • André says:

      Du hittade verkligen textens kärna. Glädjande dock att du kom så långt!

      • Stina Bengtsson says:

        Spot on!

      • Fredrik says:

        Du behöver inte förlöjliga de som inte är / tänker / tycker exakt som du dock (:

        • André says:

          Det var faktiskt inte menat som något hån, haha. Ser att det kan läsas så, men jag menade verkligen att det var glädjande att personen läste så långt i texten som till när ”hen” dök upp i alla fall.

  36. Rasmus says:

    Hjärtskärande läsning, fantastiskt gjort av er! Världen vore oerhört bra om fler var som er.

  37. Ingegerd Wahl says:

    Det mesta har redan sagts till er! Vill ändå säga ett stort tack för er medmänsklighet och för att ni öppnade era hjärtan och er bostad. Håller verkligen med om att ansvariga politiker, på många nivåer, behöver få läsa det här. Tänk så annorlunda det skulle kännas i Sverige om fler vågade göra som ni! <3

  38. Kent Karlsson says:

    Som flera andra redan skrivit: Ni ger en hopp om mänskligheten och trots att jag är en man så fick jag tårar i ögonen när jag läste det!
    Tack för den återställda tron på det goda inom oss!

  39. Ann says:

    Rätt. Stort.

  40. Oscar J says:

    Civilkurage. Detta blir jag glad och hoppfull av att läsa!

  41. Anna says:

    Tack! Jag önskar jag kunde agera som er.

  42. Stina Bengtsson says:

    Underbara ni! Jag har hyllat Nova hela morgonen, men insåg att jag ju måste säga till dig också, André. Du har en fantastiskt sambo, det visste jag redan. Men nu vet jag att hon har en lika fantastisk, hon med!

    Hoppas få träffa dig också, vid tillfälle. Hade en liten tanke om att komma till Malmö denna semester, som Nova vet, men det blev inte av.

    Och familjen? Den kommer ni säkert höra av igen.

    Allt gott!
    /Stina

    • André says:

      Jag hoppas verkligen det, att vi hör av dem igen. Vi jagar fortfarande rätt folk på Migrationsverket som kan berätta hur de mår. Du är välkommen hit när du kan! Och tack, såklart, för de underbart fina orden!

  43. Andreas says:

    Otroligt stark läsning, och starkt gjort. Som för många andra rann även mina tårar. Hoppas det går bra för dem och att ingen av dem behöver uppleva krig igen.

  44. RockMamma says:

    Intressant historia och väldigt bra skrivet

  45. Marie says:

    Ni är fantastiska människor. Jag grät när jag läste det här.

  46. Arno says:

    Får en att tänka…
    Tack!

  47. Caroline says:

    Tack för att ni finns, världen behöver fler människor som er!

  48. Karin says:

    Underbara vardagshjältar André och Nova!
    Många kramar till er.

  49. Suzanne says:

    Helt otroligt att detta kan ske idag i Sverige. Vilken tur att familjen stötte på just er :)

    • André says:

      Vi gjorde vad vi kunde. Ännu bättre om de hade kommit rätt direkt, förstås. Tack för att du läste!

  50. Jenny says:

    Wow, vilken underbar text och vilken underbar medmänsklig insats!!! Du gav mig just lite hopp om mänskligheten!

  51. Sara says:

    Så fantastiskt bra gjort! Så som jag önskar att jag själv skulle göra, men är lite osäker på om jag skulle orka och våga, tragiskt nog (att ta hem en hel familj)…

  52. Mona Touray says:

    Tack för att ni finns,fantastiska människor… <3

  53. Anette says:

    Önska att det fanns fler som ni, all kärlek till er!

  54. Monika Andersson says:

    Mina tårar rinner=) mest av glädje att det finns människor som ni. Delvis så blir jag upprörd att ingen annan brydde sig…..Segwaykvinnorna hade säkert råd att gå och handla lite käk till denna familj….grrrr….säger jag bara. När jag bodde i Sthlm var jag ansvarig för en ekologisk restaurang, vilket innebar att man varje dag hade rester som slängdes (mat som vi inte ville värma upp dag nr två) jag brukade göra matlådor med sallad och mat för ungefär sex personer nästan varje dag. Fick godkännande av restaurangens ägare som tyckte att detta var en bra ide. Så mot Hötorget för att dela ut lite käk till de som satt och tiggde eller någon annan person som såg hungrig ut. Vissa ville ha pengar men jag log bara och sa jag vet vart pengarna går då, snälla börja med att äta en portion med bar mat i stället. Dessa människor var oftast så tacksamma. Fick höra de mest hjärtskärande historier från både kvinnor och män. Jag försökte att påverka deras situation. Sedan så blev jag själv sjukskriven och helt down and out i ett helt år, flyttade från Stockholm och lever ett lugnt liv i fjällen. Om jag flyttar tillbaka till Sthlm igen så vet jag att jag kommer att fortsätta på något sätt att hjälpa dessa utsatta medmänniskor. Kram på er båda<3

    • André says:

      Åh vad bra gjort! Fantastiskt fint! Tack snälla för kommentaren och kram! <3

  55. Niklas says:

    Sitter här och blinkar tårarna ur ögonen. Om det vore min familj. Om det vore mina barn. Vad tacksam jag hade varit om jag hade träffat människor som er.

  56. ante says:

    lipar som bara den här…

    kanske du inte skrev för o få ryggdunkningar, men faktum är att båda ni förtjänar långt mycket mer än så!!
    önskar det fanns fler som ni…

  57. Astrid says:

    Som barn till invandrarföräldrar som också kom till Sverige för ett bättre liv så tackar jag er. Jag hade turen att föddas här men vet hur det känns med migrationsverket och när ingen förstår än. Jag tror på goda handlingar ger god karma. Inte så många människor som öppnar sitt hem som ni gjorde. Kanske var det ödet? Du talade lite ryska/tyska och pappan med. Ibland sker det grejer i vårt liv att man slutar aldrig fråga sig. Stort kram till er båda. Önskar att flera var som ni :)❤

  58. Anna says:

    Tack för att du delade med dig av denna maklösa historia. Det finns så mycket att göra rent politiskt i Sverige att jag blir sugen på att flytta hem och börja jobba.

    Du förtjänar en ryggdunk, mer än så, er familj är fantastisk! Jag vet inte om jag gjort samma sak och det gör att jag skäms när jag läser.
    Så tack, för att du delade med dig. Det har gett mig en tankeställare till hur jag skulle reagera i liknande situationer.

  59. Mattias says:

    Bra gjort, bra skrivet!

  60. Henrik Malmros says:

    Sitter med en stor klump i halsen och ögonen är fyllda till kanten.
    Tack för att du delade med dig och tack för att du ger hopp att det inte är slut på omtanke här i världen.

    /H

  61. Christina says:

    Tack för fin berättelse. Jag grät mitt på gatan. Dels för att det är så tragiskt vad vissa människor går igenom. Och för att så lite människor har förståelse för det. Jag tror de flesta asylsökande helst vill vara i fred i sitt hemland. Måtte man aldrig vara i en sådan situation. Dels också gör att det finns människor som ni. Ibland ger jag upp hoppet om medmänsklighet. Men det finns ju! Det har ni visat. Tack. Jag behövde den bekräftelsen igen.

  62. Rickard says:

    Ni får gärna slå er för bröstet och känna stolthet, att vilja och våga vara medmänniska är oftast det som behövs <3

  63. Kim says:

    Jag blir alldeles varm inombords, ända in i själen, när jag läser det du skrivit André!
    Tänk att det finns människor som verkligen bryr sig. Det ger hopp om framtiden, hopp för utsatta människor, och framförallt tror jag att det kan göra att fler av oss inser vikten av att vara en enkel medmänniska, som faktiskt kan utgöra en skillnad, en skillnad som inte kräver mycket av oss själva, men som kan innebära enormt mycket för andra.

    Tack ljuvliga André och Nova för er insats!

  64. Johan says:

    Fantastiskt, berörande, tankeväckande. Vilken enorm insats ni gjorde!

  65. Camilla says:

    Så fint gjort, och så fint skrivet! Blir varm av er insats och ledsen över familjens situation. Så mycket vi i Sverige inte behövt se och ta ställning till, som människor inte alls särskilt långt från oss (kulturellt eller geografiskt) måste finna sig i varje dag. Hoppas att familjen får hjälp, att mannen inte behöver uppleva ett enda krig till och att hans barn inte behöver göra det heller.

    • André says:

      Jag hoppas också allt det. Tack för att du läste och för snälla ord!

  66. Anna-Karin says:

    Fantastiskt att läsa! Vilken underbar tur för den tjetjenska familjen att det var just er de träffade. All heder till dig och Nova!

  67. Kidde says:

    Karma. <3

  68. Madeleine says:

    Jag måste tyvärr erkänna att jag nog tillhör den kategorin som inte skulle tagit hem dem och det är fruktansvärt! Speciellt eftersom frun var sjuk.
    Men kanske denna texten får mig att tänka ett steg längre om jag skulle hamna i en liknande situation.
    Kanske denna texten i längden bidrar till att jag blir en bättre medmänniska.

  69. Bea says:

    Ni är fantastiska. Hoppas att folk läser detta och blir uppmuntrade att våga agera, jag blev absolut det iallafall, och vågar faktiskt tro att det gäller många fler.

  70. Jenny says:

    Jag blir alldeles varm i hjärtat av att läsa detta och tårögd.
    Inte många hade gjort det ni gjorde. De flesta sätter nog på skygglapparna och tänker att det inte är deras problem, tyvärr.
    Hoppas ni får veta hur det går för familjen!

    • André says:

      Ja, vi försöker få tag på dem för fullt. Inte så lätt, men vi ger inte upp! Tack för att du läste!

  71. Bra gjort. Jag hoppas verkligen att ni känner den lycka som det kan vara att få hjälpa någon annan. Det är ju märkligt nog så att det känns så bra att få hjälpa. Ni har gjort världen bättre i det lilla (fast det självklart inte var något litet det ni gjorde).
    Jag är berörd och hoppas att jag själv vågar, orkar, törs och vill när det är min tur att sträcka ut en hand till en medmänniska.
    Hoppas verkligen att det går bra för den här familjen och andra i samma situation.

  72. Björne says:

    Stavas tankeställare. Så otroligt viktig och välbehövd… tack för att jag fick förmånen att läsa det här. Är nästan för tagen för att skriva mer just nu.

  73. Eva says:

    Det ni gjorde är fantastiskt! Medmänskligt, empatiskt, ja, allt!

    Det finns hopp om människan när man läser detta… <3

  74. Sohrab Fadai says:

    Tack för viktig text.

    Det här stycket kändes i djupet av hjärtat:

    ” ‘Ich sehe zwei krieg’, sade han och sträckte upp två fingrar, ‘ich will meine kinder nicht sehe ein’. Jag minns orden, ordföljden, så väl. Det var som att det han sade var så viktigt att orden kom till honom på ett helt annat sätt. Det var, faktiskt, det mest begripliga någon av oss sade till den andre på hela tiden.”

    Tack.

  75. Inga-Lill Ek says:

    Vilken tur att just ni var där. I parken.
    Vilket jävla välfärdssamhälle vi lever i.
    Vilka behöver aldrig hjälp nån gång i livet?
    En värld full av människor och så få som väljer att SE!
    Och bry sig!
    Och göra nåt!
    Ni är en rysk familjs hjältar.

    • André says:

      Åh, inte hjältar kanske, men jag tror de blev glada i alla fall. Tack för att du läste!

  76. SanityAssasin says:

    Åh, gråter när jag läser det här, jobbar med asylsökande och papperslösa inom vården och har bara alltför bra inblick i hur systemet ibland (inte) fungerar och träffar människor och familjer som den i texten dagligen, kan inte tacka er nog för att ni tog er tid att hjälpa dem!

  77. Emma says:

    Så himla fint gjort! Ger mig tillbaka lite av tron på mänskligheten. Så som alla borde ha gjort, men som få av oss hade gjort. Vet tyvärr inte om jag hade handlat på samma sätt.

    • André says:

      Ser att många tvekar om det. Om jag fått bara en av alla som tvekar att bestämma sig för att hjälpa nästa gång är det fantastiskt. Tack för att du läste!

  78. Johan says:

    Ni är änglar! Tänk om fler vore som ni!

  79. Petra says:

    Du och Nova är fulla av empati, godhet och jag önskar er allt fint i livet! Jag läser det du skrivit, blir rörd! Tänk ( även om ni inte ses igen) att ni är en del i deras minnen nu, det stora ni har gjort för dom. Dom kommer aldrig glömma er.

    Karma, det är bara gott tecken för er! :) kramar

  80. Maria says:

    Hej på er!

    Vill börja med att säga att jag tycker det är skrämmande att inte fler engagerade sig i familjen och att ni själva fick lösa situationen (utan myndigheters hjälp och andra medmänniskor med civilkurages hjälp!).
    I dagar som dessa, då migrationsverket skickar tillbaka barn till vidriga förhållanden, högervindar blåser starka i hela europa och vi slaktar välfärdsektorn i sverige så krävs det ännu mer av människor att faktiskt se sig runt och möta människor i behov av hjälp.

    Skönt att höra att det faktiskt finns människor (som ni!) som gör det enda rätta! Det finns hopp för mänskligheten!

    Social jour och polis är de som ska kunna vara behjälpliga dygnet runt. Social jour med bäst kunskaper att hjälpa i sådana här fall enligt min åsikt. Skulle vara intressant att höra hur deras arbetsbelastning ser ut, varför det blev som det blev i just denna situation och om det händer ofta.

    Sen hoppas jag verkligen att migrationsverket kan göra något bra för familjen. Tyvärr får färre och färre, trots ömmande skäl, inte asyl i detta land. Många deporteras till ovärdiga förhållanden eller i värsta fall sin död.
    Tack för att du delade med dig av den här händelsen! Det ger ringar på vattnet!

    • André says:

      Tack själv för att du läste! Både TV4 och Skånska Dagbladet, bland annat, har skrivit om just sociala jourens belastning. Som är väldigt, väldigt hög. TT håller också på att dra i det, vad jag vet. Tack!

  81. Madeleine says:

    Tack för att du och Nova delade med er av det finaste vi människor kan till denna familj: Empati och hopp.
    Från en som har en mamma som invandrat vet jag HUR mycket en sådan här gest kan vara avgörande för att överleva, orka en dag till..
    Att ge familjen husrum, mat och kärlek på detta sätt är fantastiskt! Inte många alls som skulle våga eller vilja göra det. Språket behövs inte i nöd men förhoppningsvis kommer ni någon gång kunna höras av och utbyta meningar!
    All kärlek till er familj och Allt hopp till deras familj.

    <3 Madeleine

  82. Marie Lustig says:

    Tack för att du gjorde mig hoppfull och lycklig nu.
    Tack för att du har ett par barn som blir uppfostrade att känna EMPATI, empati är den viktigaste egenskapen för mänskligheten och den saknas så ofta.
    TACK kära familj.

    • André says:

      Jag har inga barn, men försöker uppfostra mina medmänniskor i stället! ;) Tack själv!

  83. Jenny B says:

    Vilka underbara människor ni är!! Tårögd av läsningen. Önskar att jag hanterar en situation på samma sätt som ni! Galet hur det ser ut i vårat sammhälle i dag. Både när man ser till myndigheternas kapacitet och folks ignorans. Tror och hoppas att famailjen har det bra och nu får rätt hjälp frammåt. Bra skrivet av dig!
    Stora varma kramar till er! /J

    • André says:

      Hoppas också det. Vi försöker fortfarande få tag i dem. Tack så hemskt mycket för att du läste!

  84. Molly says:

    Ännu en sverigefödd till invandrade föräldrar som varit i liknande situation – ändå är jag inte säker på att jag så självklart hade gjort det ni gjorde. Läser med en klump i halsen, mest för mitt eget försoffade, bortskämda självs skull.
    Familjen i parken hade tur som mötte er, men ni hade på något sätt också tur som mötte dem! Det är en fantastisk känsla att bidra hands on, man känner verkligen att det ändå finns en mening med livet. Tack för att du delar med dig, oerhört gripande och inspirerande.

    • André says:

      Just mötet med dem, att komma dem så nära, har förändrat oss, det tror jag. Tack snälla för kommentaren!

  85. Annica says:

    Fantastiskt fint gjort av er! Gråter lite när jag läser, dels av glädje över att det finns människor som ni, dels av skam! Av skam för att jag tror att jag själv inte hade förmått mig till att göra samma sak som ni gjorde!

    • André says:

      Som jag skrev i en annan kommentar: om bara en enda som tvekar inför att göra samma sak ändrar sig är jag glad. Tack för att du läste!

  86. dan park says:

    Var kan alla Svenska riktiga hemlösa söka asyl? Tjetenerna kunde ha stannat hemma men det är väl bekvämare i bidrags Sverige.

    • Paul says:

      Menar du allvar med den här kommentaren?
      Isåfall är du den exakta motsatsen till Andre som skrev detta.
      Menar du att de valt att lämna allt de har och fly för att det skulle vara lättare än att arbeta?

    • LoveLee says:

      Tja, med ditt stora, empatiska hjärta skulle du väl kunna börja med att låta en eller två flytta in hos dig? Det spelar ingen roll om det hemlösa barnet är svenskt eller av annan nationalitet, det ska inte behöva sova utan tak över huvudet. Du själv borde vara tacksam för att du bor i ett land som har ett system för att ta hand om sina medborgare när de inte själva har möjlighet att sörja för sitt uppehälle. Ta inte för givet att inte du eller dina kära en dag tvingas utnyttja det. Om den dagen kommer så är ni fortfarande lika mycket värda som innan. Och jag hoppas att om bidragssverige inte kan hjälpa er, så erbjuder André och Nova eller någon av deras gelikar er tak över huvudet och mat i magen, och visar er att vissa människor gör goda gärningar utan att förvänta sig något i gengäld, därför att de är födda med empati. Hoppas du har en bra dag! :)

    • Klas says:

      Vet du vad du är, Dan Park? Du är en
      TRIST RASIST
      Dessutom stavas ”svenska” inte med stort ”S”

  87. Stein Olav says:

    Takk.

  88. Mikael says:

    Läst i sin helhet. Störd över den uppenbara begränsningen i resurser som leder till nödvändiga prioriteringar där den lågprioriterade – av uppenbar anledning – blir lidande. Rörd över att det fortfarande finns folk med hjärtat på RÄTTA stället och som med ett korrekt kopplat samvete tar ett globalt ansvar. Verkligen ingen självklarhet i dag.
    I den andan vill jag sända ett uppriktigt tack till er. Ingen käck ryggdunk utan ett Genuint och Fullvärdigt tack.
    God Karma
    Mikael

  89. Madelene Lindkvist says:

    Ni är helt underbara! Frågan är alltid vart ska jag vända mig man blir skickad hit och dit och ingen vet eller har tid. Tyvärr

  90. Ellinor Pettersson says:

    Hej!
    Ni gjorde något enormt fint för denna familj. Min erfarenhet i mitt arbete är att man många gånger skickas runt mellan olika myndigheter, ingen verkar riktigt veta vem man ska ta kontakt med. Och hjälpen dröjer oftast alldeles för länge.

  91. Linda says:

    Fantastiskt . Underbart . All kärlek och omtanke till dig och Nova (och Puck) . Vart enda ord berörde . Hoppas på det bästa för denna familj . Verkligen . <3

  92. Jag sitter här med tårar som rinner…
    En gång i tiden gick jag på socialhögskolan, med hopp om att saker och ting skulle förändras i Sverige… Men nej! Jag flyttade utomlands där det fanns så mycket mer flexibla lösningar på olika sociala problem – och framför allt tillgänglighet… definitivt inte stängt på helger eller nätter, tvärtom.
    Nu har jag flyttat hem igen till Sverige efter 25 år och varje dag fylls av rapporter och berättelser som beskriver det du & Nova upplevde.
    Det är skönt att veta att den här familjen fick ett bra första intryck av svenskarna. Tack!

  93. Petra Bengtsson says:

    Jag är ordlös! men med tårar i ögonen.
    Tack för att du delade denna händelsen!;)) känns så skönt att veta att vi fortfarande har förmågan kvar att se andra, hjälpa andra utan att förvänta oss något tillbaka❤❤
    Tack för att ni båda finns med era stora hjärtan❤

  94. Lotta says:

    Ni är hjältar, godhjärtade människor! Kramar till er och vovven!

  95. Thommy says:

    Grymt gjort. Stort heders för er insats :)

  96. Gilla says:

    Tänk om ni inte hade varit i den där parken! Vem skulle ha hjälpt dem? Ingen tror jag. Ni två har gjort att jag vågar hoppas på människorna. Det skulle vara fint att få veta vad som har hänt den här familjen. Hoppas att de får sin asyl.

    Gilla

    • André says:

      Vi försöker fortfarande få tag på dem. Om vi vet något kommer jag att skriva. Tack så hemskt mycket!

  97. eva says:

    Kärlek!

  98. JenJen says:

    Fantastiskt!1 Visst kan ni träffa dem igen.

  99. Maria Persson says:

    Helt fantastiskt gjort! Jag önskar att flera kunde göra som ni (inkl. mig själv)!

  100. Jonas Lundgren says:

    Så otroligt bra av er. Jag kände att jag likt så många andra bara var tvungen att skriva det. Jag hoppas innerligt att jag själv skulle agera som ni, men det är så enkelt att inte orka se och bara blunda för all skit som sker runt oss.

  101. Happy earth says:

    Grymt! Riktigt bra, verkligen.
    Det finns alltså Riktiga människor kvar på denna planet, fantastiskt att höra.

    //
    Stay happy!

  102. kickie says:

    Fantastiskt gjort av er jag läste med tårarna rinnande nerför kinderna, så skönt att känna att det finns människor med så stort hjärta, hoppas det går bra för familjen och en jättestor kram till er med det stora hjärtat

  103. Annika says:

    Kära ni,

    I vårt strilande informationsflöde blir det tyvärr färre och färre saker som riktigt griper en. Men din berättelse gjorde det. Jag är alldeles omtumlad. Omtumlad av den godhet som bor i människor, som er, och av hur in i h-e urholkat vårt oförtjänt världsberömda sociala skyddsnät är.
    Tack för det ni gjorde för denna familj. I mina ögon finns det inte tillräckligt med ryggdunkningar!

  104. John says:

    Civilkurage!!!!!!

  105. Paul Raukas says:

    Hej Andre.

    Jag har aldrig upplevt det som den tjetjenska familjen måste ha upplevt, att fly från krig och lämna allt de äger för att fly för livet.
    Min farfar gjorde det däremot när han flydde med sin fru, tre små barn i 3, 5 och 8 årsåldern, precis som familjen du berättar om, från Estland när Ryssarna invaderade landet 1943.
    De lämnade allt utom kläderna de hade på sig, inga resväskor, ingenting hade de med sig. 100 personer på en liten pråm som var 30 kvadrat och 20 cm över vattenlinjen tog sig över östersjön.

    Historien slutade bra. Två generationer senare lever ett 30-tal ättlingar kvar efter farfar i barnbarn och barnbarnsbarn lyckligt i Sverige och ingen som inte känner historien kan tänka sig att vi är annat än glada svenskar, vilket vi ju är.
    På den tiden var det fullt möjligt för flyktingar som flydde till ett bättre liv att få just det. Jag tror det var mycket mindre fördomar och mer tolerans i samhället då.

    Låt oss tillsammans möjliggöra det igen. Dina handlingar är ett fantastiskt steg på vägen och i mina ögon är du inget annat än en hjälte, helt i klass med vilken som helst film eller bok-hjälte jag hört talas om som räddat människor i nöd.

    All heder åt dig, och låt oss alla lära oss något av denna historia.
    Ingen kan göra allt, alla kan göra något.

    Stora kramar //Paul

    • André says:

      Åh, vilken underbar historia! Tack så hemskt mycket för din kommentar, och stora kramar tillbaka!

  106. Emil says:

    Tack för att det finns hjältar som ni.

    • André says:

      Inte hjältar. Men tack, för att du läste och tog dig tid att kommentera!

  107. Jag tvivlar så ofta på människan som varelse. Har vi möjlighet att fortsätta leva på den här jorden trots all girighet, hat och rädsla? Och så läser jag detta och hjärtat sväller i bröstet. Jag blir så tacksam över att sådana som du och din familj finns! Den ger mig ett sådant hopp om att det ändå ska gå på något sätt! Hoppas nu verkligen att familjen får stanna så att barnen slipper att vara med om något krig. Och att de vuxna kan få känna sig trygga. Tack igen för din fantastiska berättelse!

    • André says:

      Jag hoppas också det. Tack så hemskt mycket för att du läste.

  108. Karin says:

    Läsvärt och tänkvärt! Hoppas ni får höra från familjen igen, och att de då fått en tryggare tillvaro.

    • André says:

      Vi försöker få tag på dem fortsatt. Migrationsverket är inte helt enkelt att navigera. Men vi jobbar på det. Tack!

  109. Emilia says:

    Det här är nog den finaste texten & händelsen som jag läst om i mitt 16 åriga liv! Ni ska verkligen vara stolta över er själva, riktiga hjältar!

  110. Selig says:

    Tack! Tack! Och återigen tack!

  111. Fredrik says:

    Så otroligt fint gjort av er! Skönt att veta det finns människor med hjärta och mod. Förhoppningsvis ger det oss andra mod att göra rätt sak när vi hamnar i liknande situationer. Tack för att ni berättade!

  112. Patric Norrå says:

    Allt som jag vill skriva har andra redan skrivit, men TACK för att ni finns.

  113. Elin says:

    Så härligt att läsa om männsikor som er. Det är då man känner att det fortfarande finns hopp i världen. Ingen kan göra allt, men alla kan göra nåt. Och det ni gjorde var oerhört speciellt.

  114. Sophie Johansson says:

    Personer som ni återställer tron på mänskligheten. Tack!

  115. Gunilla says:

    TACK för att ni finns och att ni berättar!!! Tron på mänskligheten återvänder!

  116. Sanjin Konakovic says:

    Så många minnen som översköljde mig medan jag läste ditt inlägg..levde som flykting med min mor och min lillebror ca två år efter att krig brutit ut i f.d. Jugoslavien. Minns såväl hur den allra minsta hjälpen kunde betyda hela världen i vår utsatta situation. Bl.a gömde vi oss hos en kroatisk familj i en liten by under två månader. Trots att de hade knappt med tillgångar för att försörja sig själva delade de allt de hade med oss. Många som hjälpte oss under åren har vi fortfarande kontakt med och den kroatiska familjen har varit och hälsat på oss i Sverige. Oavsett om vi har lyckats hålla kontakten är jag dock så länge jag lever tacksam mot dessa människor. Dels för att de gjorde någonting fruktansvärt vackert, men också dels för att dessa upplevelser påverkat mig så starkt att jag förhoppningsvis är en bättre medmänniska idag. Jag hoppas att ni behåller kontakten med den tjetjenska familjen. I annat fall hoppas jag att ni finner tröst i att ni genom ert agerande satt avtryck i familjens historia, inverkat på barnens utveckling så att deras val och ställningstagande i framtiden, medvetet eller omedvetet, kommer att präglas av en medmänsklig och human inställning tack vare det vänliga bemötandet med de första människorna de träffade i sitt förhoppningsvis nya hemland…Å deras och alla flyktingars och människors vägnar, TACK

    • André says:

      Åh, jag får rysningar! Vad fint! Jag älskar medmänsklighet! Tack för att du tog dig tid att läsa, och skriva kommentar. Det värmer verkligen!

  117. Loke says:

    Tack ni är riktiga hjältar! Önskar alla hade ett hjärta som ni! Älskar er!

  118. torsten malmström says:

    Fint handlat – fint skrivet!
    155 kommentarer – en enda främlingsfientlig – googla Dan Park och du förstår varför!
    Torsten

    • André says:

      Väl bekant med Dan Park, och avser inte att ge mig in i asyldiskussion med honom. Det var aldrig det det här handlade om, och ska inte vara det. Tack för de fina orden!

  119. Kerstin says:

    Imponerande; de flesta människor inklusive undertecknad brukar ”tycka synd” om medmänniskor i nöd men ni har gjort en humanitär insats. Det finns hopp om mänskligheten även om få människor är av er kaliber!

    • André says:

      Det finns det alltid! Hoppet är det sista som överger en. Tack!

  120. Stefan Helgesson says:

    Fantastiskt, all heder åt er! Tack för att ni finns!

  121. Lisa says:

    Jag önskar att vi alla skulle agerat som ni gjorde! Tyvärr tar rädsla lätt överhanden. Tack för att ni följde era hjärtan, och hoppas din text ska uppmuntra fler att göra likadant!

    • André says:

      Det hoppas jag också. Bara man påverkar någon enda så har man gjort skillnad. Tack!

  122. TACK för att det finns människor som er och som ger mig hoppet om människan tillbaka! ♥♥♥

  123. Johan says:

    Det är en sådan historia som gör att man mår både bra och dåligt på samma gång. Bra pga er omtanke, att historien verkade sluta bra. Plus att för barnens skull kanske det bara upplevdes som ett äventyr. Dåligt pga ja att man i första hand måste fly osv. Bra att du sprider detta, kanske får fler människor att våga vara medmänskliga, våga göra det lilla extra, eftersom det är ofta rädsla för det okända som sätter käppar i hjulet.

  124. Sofia Fürstenberg says:

    André,
    Jag skäms lite själv när jag läser din historia. För jag vet inte om jag själv hade hjälpt till som ni gjorde. Jag hoppas att jag hade det. Att jag hade tiden att tänka efter, modet att agera och kraften att orka bry mig. Vad bra att du påminner oss. Tack för att du delade din historia.

    • André says:

      Kanske nu, efter att ha läst? Man kan ju hoppas. Tackar för att du läste!

  125. Ella says:

    Vilken tur att familjen kom till just den parken ni var i.
    Det vore fantastiskt om sån här medmänsklighet och hjälpsamhet inte var något som någon lyfte ett enda liten ögonbryn för, men tyvärr…
    Glad att det finns så varma och problemlösande personer som ni! Det måste ha betytt massor för dem att få detta bemötandet <3
    Tack för att du delade med dig av den här händelsen!
    Vänligen L.

  126. Yvonne says:

    BRA GJORT!!!

    jag hade desamma.

  127. Anna says:

    Hur opassande det än kan verka, måste jag, efter att ha läst den här skrämmande och beundransvärda berättelsen, citera Gyllene Tider:

    ”Det är ni som får jorden att gå runt.”

    TACK för att du och Nova finns, och tack för att ni delar med er av den här underbara och sorgliga berättelsen. Hoppas att ert agerande kan inspirera många andra till att göra en insats för sina medmänniskor.

    • André says:

      Vilken fin kommentar! För den här gången släpper jag igenom ett GT-citat! :) Tack!

  128. R says:

    Jag tycker att det är bra att du delar med dig av den här upplevelsen! Jag tycker att man ser fler och fler människor på gatan, främst kanske romer (tror jag) från Öst- eller Sydeuropa, som i bästa fall kan lite knackig engelska och inte har något annat att försörja sig på än tiggeri. Som inte har någonstans att ta vägen. Människor som de, och som den asylsökande familjen som du och din sambo hjälpte, är så fruktansvärt utsatta och det är helt sjukt att de är beroende av privatpersoners välvilja. Uppenbarligen behövs det mer resurser för att hjälpa dem i vårt land som har det svårt, även dem utan svenskt medborgarskap.

    • André says:

      Tack snälla. Vill inte gärna dra politiska växlar själv, men jag är glad att så många läst och reagerar – inklusive du! Tack!

  129. David says:

    Stark berättelse. Tack att du ville dela den. Gripande.

    Tänker på din avslutande fråga… ”Vem skulle vi kontaktat?”…

    Jag tänker att det kanske helt enkelt var så att denna gång fanns ingen annan. Nu var det ni som fick hjälpa till. Ni kontaktade dem ni kunde, dröjde kvar så länge som var skäligt… Men ibland finns tillfällen när vi själva ges chansen att få bry oss. Lite extra.

    Det ni gjorde var hedervärt. Även om det inte var därför ni gjorde det. Det betydde säkert mycket för dem ni hjälpte. … Jag känner inte er, men tänker att kanske kommer denna händelse även få betyda mycket för er.

    • André says:

      Ja, det känns som att den redan gör det. Det var omvälvande. Tack så hemskt mycket för din kommentar.

  130. Erik Andersson says:

    Tack för allt ni gjorde för denna familj!
    Önskar att jag gjort detsamma.

    GUD VÄLSIGNE ER!

  131. Cat says:

    Sitter med tårar i ögonen och en dubbel känsla i bröstet..

    Smärta och skam över att det, i vårat ”välfärds samhälle”, ska vara så svårt att få hjälp till människor som behöver den, oberoende av härkomst.. Det är fruktansvärt..

    Och glädje och tacksamhet, för att det finns människor som er! Som SER..
    och gör något..
    Det ni gjorde var en hjälteinstats, inget snack om saken.
    Är så glad att jag fick läsa det här.
    Tack för att ni delar med er om er upplevelse, och TACK till er.

    Var rädd om er och om varandra//Cat

  132. María Paz says:

    Tack!
    Jag kan tänka mig hur er hjälp lugnade de smaº barnen…ibland är vuxna vilsna, ibland är vuxna saº rädda att vi inteklarar att ta hand eller göra det bättre med vaºra barn. Jag minns hur det kändes när jag som fjortonaºrig kom till Sverige…jag var saº rädd. Ni räddade barnen fraºn att bli ännu mer traumatiserade…för det är redan traumatisk att fly fraºn hemlandet. Det är traumatisk att se hur ens föräldrar känner sig hjälplösa
    Tack

    • André says:

      Ja, exakt! Barn ska inte behöva se sina föräldrar så. Nova gjorde ett hästjobb. Det är hon som egentligen ska ha all uppmärksamhet. Tack och kram!

  133. Anders says:

    Ni är praktexempel på mänskliga förebilder. Tack för att du skrev ner er upplevelse. Det kommer sannolikt hjälpa mig, skulle jag någonsin finna mig i en liknande situation. Jag hoppas också fler känner samma sak. Bra också att belysa nedmonteringen av samhället. En polisstation som har helgstängt i Sveriges tredje största stad…

  134. hanna says:

    Skriv en bok! Snälla!
    Jag satt, som många andra, men gråt under ögonen och andan i halsgropen. I efterhand blir jag arg på mig själv för att det enda jag förväntade mig i slutet var hur du berättar om att ni blev bestulna eller liknande. Samma som att jag blev rädd när en äldre herre, i hamnen där jag bor, var trevlig och inbjöd till samtal tidigare idag. Det slutade med att jag gick in i ett annat hus för att jag inte ville att han skulle veta var jag bodde och jag sen smet in i mitt egentliga hus när han gått runt krönen. Såhär i efterhand så var han nog bara trevlig. Man är så jävla skadad och jag blir så jävla arg att jag själv inte är som du och Nova. Jag vill skylla på min överbeskyddande mor som gjort att jag, vid 25 års ålders, inte ens vågar tro gott om en äldre man, som bara ville berätta om sin promenad längs fäladen, än mindre om en tjentjensk familj som söker asyl.
    Fan vad glad jag blir för er. Önskar att jag tar evolutionen och mänskligheten i akt och blir lite mer medmänniska istället för bara människa.
    Kram!

    • spiken says:

      Att många känner som du är jag helt säker på. Men är det så konstigt egentligen?
      För bara några dagar/veckor sen läser man om folk som står vid vägkanten som utger sig för att behöva hjälp. Vilket leder till att folk rånar de som vill vara behjälpliga.
      Allt man läser i tidningen nuförtiden handlar bara om massa skit som händer i vår värld!

      Därför en extra stor eloge till Andre & Nova som tog till sig modet och hjälpa denna familj på så många olika vis.
      Tack.

      • André says:

        spiken: Tack till dig också, förstås. Den förra kommentaren var till hanna.

    • André says:

      Modigt att berätta om sådant också! Kanske nästa gång att du pratar en stund med honom. Han kanske är en skitstövel ändå, det vet man ju inte. Men chansen är större att han inte är det, tror jag. Tack för fin kommentar och kram!

  135. Britta says:

    Världens kompis pris går till er båda. Storsint att hjälpa dessa som tydligt befann sig i nöd….glad att det finns underbara människor.,…jag kommer dela detta inlägg så att fler får ta del av

    Stora kramar till er båda

    Om ni tänker starta någon insamling till familj skriv gärna ut det….finns nog många som vill bidra

    • André says:

      Britta, stort tack för din kommentar och för att du delar! Vi försöker fortfarande få tag på familjen, vi vet knappt var de är eller hur de har det, men blir det aktuellt ska jag absolut försöka sprida ordet! Tack för din värme!

  136. Sahra Jama says:

    Ni fantastiska människor och tack för att ni delar detta med oss. jag grät nästan när jag läste det. Jag trodde inte att det fanns sådana underbara människor som ni i vårt samhälle idag och det är skönt att veta att ni finns. Jag önskar att fler människor var som ni men hoppet är ju det sista man ger upp. All heder och ära åt er och jag hoppas att ni träffar era vänner en vacker dag igen <3

    Mvh
    Sahra Jama

    • André says:

      Vilken underbar kommentar, tack snälla du! Det hoppas jag också! <3

  137. Caroline says:

    Jag o min sambo var med om en liknande händelse på Entré efter stängningsdags. Som tur var kunde Socialjouren komma.

    Tack för att ni visade familjen sådan godhet. Stor kram till er!

    • André says:

      Vad bra! Oftast fungerar det säkert bra. Tack för din kommentar och stor kram tillbaka!

  138. Ilona says:

    Hej ! så UNDERBART o VACKERT av er <3 Precis som alla säger så ä de en rutten värld vi lever i :(…men tack vare er blir den vackrare <3 En dag kanse ni behöver hjälp …o då kommer den att finnas <3 Love Ilona

  139. Pingback: Har vi blivit ett folk fulla av rädslor och ovilja inför andra? | signerat || kjellberg

  140. Karin says:

    Stort gjort av er. Tack! Önskar att alla inklusive jag själv hade agerat så. All heder åt dig och din sambo.

  141. Ann-Louise says:

    Människor som Du och Din sambo gör att man vågar tro på mänskligheten trots allt <3 Rörd till tårar av din berättelse.

  142. Ami says:

    Jag blir så glad och tårögd av det ni gjorde. Tack! // Ami

  143. Stefan says:

    Fantastisk läsning. Blir tårögd och rörd. Det är exakt på det här viset vi måste börja ta hand om varandra igen.

  144. Alexander says:

    Hej, André!

    Det var kanske den största texten jag har läst på svenska i två-tre år. En läsvärd post som gjorde mig inte bara komma ihåg svenska ord utom också tacka er två för att det fortfarande finns så trevliga och hjärtliga människor på jorden.

    Jag har dock bott i Ryssland hela livet och vet precis hur migration från Ryssland till Sverige fungerar. Då måste jag fråga dig… Varför känner du inte förbluffad över själva situationen ”hur kom de egentligen till Sverige? Vem lät dem att komm? Av vilka anledningar?” Har du frågat dem om de hade status av ”politiska flyktningar” eller något sådant?

    Hälsning från Ryssland!

    • André says:

      Hej Alexander! Tack för fina ord!

      Tyvärr så delade vi så lite språkliga kunskaper att det inte gick att prata så mycket, och vi hade ingen rysktalande nära till hands på lördagen. Sedan var vi väl egentligen bara sekundärt intresserade av var de kom ifrån och så, mest intresserad av hur det skulle gå för dem framöver. Förhoppningsvis bra.

      Hälsning från Malmö!

  145. Mike says:

    Wow!
    Det ni gjorde bygger en ljusare framtid :)

  146. Sonja says:

    Wow!!
    Vilka människor! Ni är guld!
    <3

  147. Per Persson says:

    Ni kanske inte ser er som troende, men ni verkar ändå fyllda av den kärlek till medmänniskor som Jesus talade om:
    ”Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig. Då kommer de rättfärdiga att fråga: Herre när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös, och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig? Kungen skall svara: Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder har ni gjort för mig.”

    • André says:

      Nej, ingen av oss ser oss som särskilt troende. Däremot ställer jag bums upp på mycket av nya testamentets budskap – visdomar som vandrat med mänskligheten i många tusen år. Viktigast av allihop: gyllene regeln. Hade alla följt den, alltid, hade inga andra lagar behövts.

  148. Michael Ö. says:

    Herre gud vilket trångsynt samhälle vi lever i tacka högre makter för att det ännu finns personer som inte är så själv upptagna utan med mkt Empati och hjärta gör allt för att hjälp en familj i nöd, stort tack för att ni är dom ni är André & Nova ni är guld värda <3 <3 <3

  149. Lisa PB says:

    Tack, vad fantastiskt av er. Underbara underbara människor. Är rörd och glad efter att ha läst er berättelse. Och skrämmande förfärligt att det behövdes vardagshjältar för att få dem under tak. Jag hoppas att dom får stanna…

  150. sanja says:

    Fint skrivet, riktigt fint att ni tog in dom – många hade lämnat dom med tråkiga besked där i parken, många hade inte ens beblandat sig med dom.

    Jag blir glad att det finns människor med stora hjärtan, som vågar göra det som är rätt.

    Ta hand om er och vovven :)

  151. Adela says:

    Jag läste det här med både värme i hjärtat (för att det finns sådanna som ni, som verkligen bryr sig och går allt i sin väg för att hjälpa), med kyla i kroppen (för hur lite hjälp det faktiskt finns och hur liten och utsatt man är om man hamnar bara lite utanför) och med igenkännande (för att det är precis så jag agerar om jag hamnar i en situation där jag behövs, där jag kan hjälpa till, där jag kan göra något för någon som är mer utsatt och mer vilse än jag och som bara behöver bli sedda och få hjälp att ledas rätt). Jag vill bara skicka en stor kram till er båda och er vovve för att ni gjorde det ni gjorde, för att ni är genuint fina personer och att det bör finnas fler aom ni. Jag hoppas ni förstår hur bra och viktigt det som ni gjorde va.
    Kram ich tack!!!!

    • André says:

      Tack ska du ha för den fina kommentaren och en stor kram tillbaka!

  152. M says:

    Fantastiskt att ni gjorde det här! Jag är scout och gick en sak som heter Explorer Belt som då var i Belgien och Luxemburg. De har ingen allemansrätt där som vi har i Sverige så jag och min kompis var tvungna att knacka på hos folk och fråga om vi fick sova i deras trädgård på min kompis knackliga franska. De förstod oss och tog in oss med öppna armar i deras hem så jag förstår att det betyder stort när man är i ett främmande land och ska försöka ta sig fram, dock en annan situation men principen detsamma nästan. En stor kram till er som gjorde detta för familjen! <3

    • André says:

      Härligt! Jag var också scout en stor del av mitt liv, fram till att jag var 18-19, i alla fall. Det enskilt lärorikaste inslaget i mitt liv, tror jag. Kram tillbaka!

  153. Thomas says:

    Att du/ni inte är ute efter ryggdunkningar, gör i mina ögon er bara till ännu finare människor… Vilket faktiskt är svårt att vara.
    All heder åt er, önskar att fler vore som er… Vet inte ens om jag själv hade varit lika godhjärtad som dig… Men du får en att tänka…

    Stora kramar
    Thomas

  154. Maud says:

    Det är folk som ni som gör att man inte tappar hoppet om människors goda vilja. Har arbetat inom en hjälporganisation och vet att det finns människor som ser andra som medmänniskor oavsett vilken del av världen man kommer ifrån. Massor av kramar till er allihop.

    • André says:

      Det finns gott om sådana människor. Och det är bra. Massor av kramar till dig också!

  155. Babak says:

    Otroligt bra gjort av er, Tack!
    Jag kom hit 1990 som flykting och har gått igenom hela processen med flyktingmottagning.
    Då fanns det många människor som brydde sig. Det var först senare som flyktingmottagning gick från att vara allas humanitära angelägenhet till att bli en affärsidé för privata aktörer och krisdrabbade kommuner som ville extraknäcka.
    Men jag är säker på att det går att återställa systemet.

    • André says:

      Glädjande att höra att du togs emot väl av folk som brydde sig. Jag hoppas att det skulle vara omtanke som ligger till grund för alla flyktingmottagning världen över.

  156. Gustaf says:

    Gott mos. Så bevisades det att världen i grund och botten inte är så kall och människan inte så ond och egoistisk trots allt. Fint exempel!

  157. Jonas says:

    Gripande text. Ni förtjänar alla ryggdunkar ni kan få!

  158. Daniel says:

    Starkt gjort! Inte många som tagit hem dem, vet inte ens om jag gjort det. Kanske om jag var i er situation.

  159. Håkan says:

    wow. Skönt att det fortfarande finns människor som ni.

  160. Andreas Rönnqvist says:

    Tack.

    Tack för att ni fick mig att gråta. Tack för att ni gett mig lite mer hopp om mänskligheten. Tack för att ni gjorde det rätta mot de tjetjenska flyktingarna. Tack för att ni är riktigt bra människor.

    • André says:

      Tack ska du ha, för att du läste och skrev en så fin kommentar!

  161. Steve says:

    Tack för er medmänsklighet!

  162. Isabel says:

    Ni är så fantastiska! Ni har mänskliga kompetenser!

  163. Pingback: Vem ska hjälpa en tjetjensk familj i en pa...

  164. Britt says:

    Såna här historier behöver berättas. Det finns nog ganska många som ställer upp när det verkligen krisar och att läsa om det ger hopp. Vi behöver hopp. När man gör något sådant här eller liknande får man också många gånger igen, tror jag, så för denna historia vidare. Det ska jag göra. TACK!
    Sen måste vi förstås också kämpa för att det allmänna ska ha mer resurser för att hjälpa.

    • André says:

      Jag håller med dig. Vi behöver hopp. Tack för din fina kommentar.

  165. Amanda says:

    ”Vanligt folkvett” det har nästan försvunnit känns det som. Därför är så underbart att läsa om detta här, det ger hopp om mänskligheten.

  166. Trollmor says:

    Man undrar hur det kommer att gå för dem sen. Och så undrar man hur det kommer att gå för den familj som anländer om ett halvår. Då sitter ingen i parken och njuter av en skön kväll. Vår svenska flyktingmottagning fungerar inte så bra.

    • André says:

      Ja, jag undrar också. Vi försöker fortfarande komma i kontakt med dem. Vi vill veta. Tack för att du läste.

  167. Klas says:

    Bra jobbat. Stora tack.

  168. Dani says:

    Fantistiska människor, du och Nova! Kramar till er!

    • André says:

      Nä, som jag skrivit innan, inte fantastiska, helt vanliga. Men vi blir glada för de fina orden ändå. Tack! Och kramar!

  169. Maria says:

    Fantastiskt fint gjort av er, mina ögon tåras när jag läser och tänker att det är fint att det finns människor som ni kvar i världen.

  170. Marcus says:

    Jag hoppas att jag hade gjort som ni gjorde för det där var precis vad en medmänniska bör göra!

  171. petra.flemark says:

    Vi lät en tjetjensk kvinna med tre barn bo i vår stuga tills de fick veta att de inte skulle utvisas. Ett av de små barnen hade skenavrättats flera gånger. Detta är nu drygt 10 år sedan och de har rotat sig väl i Skåne. En eloge till er!
    Rörsjöparksgranne

    • André says:

      Usch vad vidrigt! Stackars, stackars barn. Men vad fint gjort av er! Underbart! <3

  172. natalie says:

    blev tårögd av detta på ekot imorse. fy fan vad fint!

  173. Märta i Vasa says:

    Hurra för er som ser hör GÖR !!! trots känslan av hjälplöshet. TIPS: Håll kontakten med familjen i fortsättningen. Ni får en annorlunda erfarenhet och livsupplevelse. Märta

    • André says:

      Vi försöker komma i kontakt med dem, men det visar sig ganska svårt. Vi ger inte upp! Tack!

  174. Fredrik S says:

    Välskrivet och inspirerande! Ni är riktiga vardagshjältar!

  175. mia says:

    Det är sorgligt och tungt att inse att det är så vårt samhälle ser ut idag. Ännu mer frustrerande och tungt att begränsas av nedskärningar inom socialtjänsten och tuffa dagar med mycket arbete och lite tid per handläggare. Det här hände i Malmö och liknande saker händer dagligen landet runt. Det sorgliga är att när detta inlägg publiceras så uppmärksammas problemet för ett tag… för att sedan blekna bort bland andra saker.
    Det enda som hjälper en dag på jobbet, när man får klart för sig att oavsett hur mycket man än vill hjälpa… så finns det inte resurser att göra det, är att stänga av. Att se men inte se och sålla bland det man upplever under möten med utsatta människor. Bit för bit så väljer man bort att känna medlidande och att ta in de känslor man möter… för vem ska ta hand om dem åt en när man kommer hem? En människa har förmåga att härbergera en hel del ångest som man får från sina medmänniskor. Men att dagligen få all denna ångest och smärta till sig och vara en mellanhand mellan de som behöver hjälp och de som har makt att bestämma vilka medel vi skall avsätta för att ge andra hjälp (utan att behöva se dem i ögonen, höra barnens gråt eller föräldrarnas uppgivenhet och oförmåga att i stunden finnas där för sina barn) det tär på en. Jag önskar att jag hade mer att ge men under de år som gått och med alla dessa känslor… så kan jag inte ge mer av mig själv än jag gör just nu. Men jag kan inte säga nog gånger hur otroligt viktigt det är att berättelser som eran kommer fram och får synas. För det är först då pressen kommer på att förändra! Jag tycker inte synd om mig själv utifrån min arbetssituation, jag tycker synd om och lider med alla de människor som är i så stort behov av hjälp och då tvingas mötas av avstängda människor utan ork eller kraft att göra vad de kan på grund av att deras arbetssituation är katastrofal och de medel som avsätts för att ge hjälp inte prioriteras… Tack för att ni delade era upplevelser. Jag kommer att bära med mig den här historien, den gick rakt in, och jag hoppas att jag kan tänka på den och orka lite till då det verkligen behövs!

    • André says:

      Usch, det låter alldeles hemskt. Och jag förstår verkligen att det blir så. Tack snälla för den långa fina kommentaren och stor kram!

  176. Det där kallar jag för solidaritet! Om alla vore som ni skulle alla problem i världen vara lösta. Så enkelt men ändå så svårt…

    • André says:

      Haha, det vet jag inte. Vi är inte perfekta på något vis. Allra minst jag. Men tack för de fina orden!

  177. Micke says:

    André, hatten av för dig och din sambo! Jag blir glad när jag läser det här. Människor som ni visar att det finns fortfarande hopp.
    Tack för att du delade med dig av familjens historia!

    • André says:

      Tack för att du läste! Och för att du kommenterade. Det värmer.

  178. Pingback: Läsvärt | mariekristin

  179. Hannah says:

    åh jag blir så otroligt trött på sånt här. herregud. de kunde väl stannat där de hade ett hem!? VEM har tutat i alla dessa människorna att i Sverige är det bara att strömma in och allt ska komma serverat? JAG har kämpat hela mitt liv och jag skulle skämmas livet ur mig om jag tog en resväska och åkte till ett annat land och bad om hjälp. Jag har många familjevänner som levt i fattigdom som yngre men tagit sig upp och blivit otroligt framgångsrika. Så det finns inget som säger åh det är synd om dem de bor i ett dåligt land där staten inte ger bidrag. Nej men fixa ett jobb och lösa det själva, skaffa in femton ungar om du inte kan ta hand om det, enkelt! blir så trött på alla snyfthistorier.

    • Micke says:

      Du tycker inte det är en kamp att ta sin familj (i det här fallet med tre barn, inte femton!) och åka hundratals mil? Du kanske läste att pappan berättade att han varit med om två krig och att han vill att hans barn ska slippa uppleva något alls. Man kan inte hjälpa var man föds. Om du hade fötts i ett krigshärjat område, hade förmodligen du också velat därifrån, eller?
      Dessutom har Sverige genom åren tjänat stora pengar på att exportera vapen. Därför känns det logiskt att vi får ta lite ansvar och dela med oss till dem, som drabbats av dessa vapen.

    • Daniel says:

      Åh, jag blir så otroligt trött på sådana som du Hannah! Sådana som tror att ni har all världens sanning fast egentligen är förblindade av sin egen egoism och ignorans, sådana som tror sig veta precis hur det är för andra människor runt om i världen fast egentligen inte vet ett skit. Jag blir dessutom så otroligt ledsen att återigen få bekräftat att det finns sådana som du Hannah, att det finns en sådan avsaknad av medmänsklighet, att det finns sådan avsaknad av förståelse för vad som faktiskt pågår runt om i världen. Jag blir dessutom förbannad på sådana bortskämda människor som du Hannah, som växt upp i Sverige där vi har allt förspänt för oss, där det faktiskt finns stora möjligheter att kämpa sig upp från fattigdom som du beskriver, sådana som du som tar allt det fantastiska vi byggt upp i Sverige genom historien för givet, sådana som du som tar för givet att alla andra människor runt om i världen har samma möjlighet att ändra sin situation som vi har i Sverige bara de slutar upp med sin lathet, skaffar sig ett jobb och börjar kämpa lite. Du har helt rätt i en sak, du skulle verkligen skämmas om du lämnar Sverige och flyttar till ett annat land och där bara förväntar dig att få allt levererat. Du borde skämmas av den anledningen att vi inte behöver lämna Sverige av samma skäl som huvuddelen av våra immigranter har.
      Jag kan berätta något som du inte verkar förstå; de möjligheter vi har i Sverige finns inte för alla människor i alla länder. Huvuddelen av de som tvingas till att fly sina länder har redan gjort allt de kunnat för att ändra sin situation, de har kämpat långt mycket mer än du någonsin kommer kunna föreställa dig. Huvuddelen har kommit till en punkt där det enda som återstår är att fly landet. Alternativet som återstår annars är i många fall svält, att bli förföljd, att fängslas, att torteras, att själv dö eller att förlora sin familj på grund av svåra omständigheter. Anledningen att fly till just Sverige handlar i försvinnande få fall om att vi har det så bra i Sverige, att vi kan ge så stora bidrag. Hannah, det handlar faktiskt i regel om ren och skär överlevnad. Att de väljer just Sverige är i många fall för att det är enda möjligheten, i andra fall för att de redan har försökt komma in i och söka asyl i flera andra länder men blivit nekade och att Sverige nu står på tur för nästa försök. Sverige är faktiskt till och med långt ifrån första valet för många. Så djävla bra är vi inte i Sverige!

      Hannah, har du någonsin varit i Tjetjenien? Har du någon som helst aning om hur situationen är för människor i Tjetjenien? Har du någon som helst aning om vad som tvingat just denna familj att lämna sitt hemland, sina släktingar, vänner, sitt hem, sina ägodelar, sitt allt? Jag kan berätta något annat för dig Hannah; om du skulle intressera dig för andra människors öden och ta dig tid att lära känna familjer som immigrerat till Sverige så skulle du nog snart inse att den stora majoriteten av dessa familjer saknar sina hemländer, sina släktingar och vänner och allt annat de hade där, så mycket att det skär i deras hjärtan. Att dessa familjer inget hellre vill än att kunna flytta tillbaka för att kunna leva ett drägligt liv och skapa en framtid för sina barn.
      Hannah, jag är ledsen för att jag är hård mot dig men hårda ord föder ibland hårda ord tillbaka. Jag inser att du enbart är okunnig och egentligen inte är ond. Du är säkert en väldigt fin människa och inom dig finns säkert väldigt mycket värme, kärlek och medmänsklighet. Detta finns nämligen i alla människor. Hannah, mitt bästa råd jag kan ge dig är; ge dig ut i världen, res till länder som drabbas av krig, naturkatastrofer, förföljelse av oliktänkande, tortyr, och alla andra hemskheter som vi är helt förskonade från här hemma i trygga välordnade Sverige. I synnerhet rekommenderar jag att resa till Afghanistan, Irak, Sudan och Sydsudan, Palestina, eller varför inte Tjetjenien. Lär känna människor som lever i utsatthet i dessa länder, försök förstå deras livssituation, umbäranden och möjligheter. Jag är helt övertygad om att det fina av dig kommer att väckas upp när du förstår andra människors öden och omständigheter runt om i världen lite bättre. Då kommer du att förstå att livet inte är så lätt för alla. Du kommer nog också att inse att vi alla är människor, vi är alla lika, och att vi tillsammans behöver hjälpa varandra för att förändra världen till en bättre plats att leva på för alla människor.

      • Sofia says:

        Tack för att du skrev det här. Klokt och insiktsfullt.

        Till bloggens ägare: Tack till dig och din sambo också. Fantastiskt fint initiativ.

      • Beata says:

        Så briljant ¨& så rätt!! Helt förlösande att läsa ditt svar för det provocerar något enormt med Hannahs empatilösa tankar!

      • Joanna says:

        Jag tycker att vi alla kan skrapa ihop till en valfri resa till Hannah,,till antingen Iran, Afghanistan eller vilket krigs drabbat land som helst o se om hon kommer att vara lika hård i kritik o sakna empati efter det.

  180. Hannah says:

    betydligt bättre att sätta stoppa istället så dessa människor inte behöver uppleva draman som dessa och ge dem falska förhoppningar. Varför tar vi inte in hela afrika istället? De skulle säkert få plats uppe i norrland så kan de ju hugga ner vår fina skog och bygga flyktningläger över hundramil. Det blir säkert en enormt succe (not!) Sverige håller på gå under och ingen inser det.

    • Micke says:

      Med tanke på att Europa tar emot typ en procent av alla världens flyktingar är det nog inte Sverige som kommer att gå under först.

    • Linn says:

      Hannah, jag tror inte det är någon som flyr från sin land som annat än en sista utväg. Föreställ dig att lämna landet där du växt upp, där du förstår språket, traditionerna och känner dig hemma. Försök föreställa dig hur hemskt det måste ha blivit att bo där, om du väljer att lämna allt det där för chansen att fly till ett land där du inte ens vet om du får stanna, där du inte kan språket och inte förstår traditionerna. Jag tror att de flesta människor skulle stanna i sitt hemland om de kunde, men tyvärr ser världen ut som den gör idag – det finns krig. Skulle du bo kvar i Sverige om du var rädd för att ditt hus skulle bli bombat vilken dag som helst? Om du var rädd för att råka hamna mitt i en skottlossning på väg hem från jobbet? Om du var rädd för att dina barn skulle bli tvångsrekryterade som barnsoldater? (Jag vet inte hur det är just i Tjetjenien men detta är verklighet på många håll i världen.) Jag anser att alla medmänniskor har skyldighet att göra allt de kan för att hjälpa andra medmänniskor. Det är så man gör världen bättre.

    • Sofia says:

      Jag är så jäkla rädd för människor som du Hannah. Ni (japp jag buntar härmed ihop alla främlingsfientliga) är så otroligt aningslösa och saknar empati. Hoppas ni inte för era tankar och ideer vidare till eventuella barn.

    • Erika says:

      Du rent av äcklar mig.

    • André says:

      Tack för att du läste, ändå, Hannah. Jag vill bara förklara att den upplevelsen vi hade, då, den lördagen, handlade inte om en flyktingfamilj, en asylsökande familj, en invandrarfamilj, en utländsk familj eller något annat. Det handlade om en barnfamilj, som var på väg att behöva sova i en park. Asylprocessen, flyktingmottagande och tillhörande politik var aldrig meningen att diskutera med den här bloggposten.

  181. veronica says:

    Ni är sanna medmänniskor. Då hoppfull o så sorgligt att läsa om ert halva dygn.

    Kram!

  182. Linn says:

    Det är människor som ni som ger mig hopp om att världen är på väg mot en bättre plats. Tack.

  183. Katta Carlsson says:

    Härligt gjort och underbart återberättat :)
    ”Ty jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var främling och ni tog emot mig. Jag var naken och ni klädde mig. Jag var sjuk och ni besökte mig. Jag var i fängelse och ni kom till mig. Då skall de rättfärdiga svara honom: Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig att äta, eller törstig och gav dig att dricka? Och när såg vi dig vara främling och tog emot dig eller naken och klädde dig? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och kom till dig? Då skall konungen svara dem: Amen säger jag er: Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig.” (Matteus 25:35-40)

    • André says:

      Ett väldigt fint bibelord! Inte för att jag är troende, men som jag skrev någonstans längre upp: mycket av nya testamentets idéer är ju dem jag lever efter. Eller, vem försöker jag lura – vill leva efter. Gyllene regeln framför allt. Och tack för den fina komplimangen!

  184. Elly says:

    Åh, vad bra du skriver. En fin berättelse som var riktigt spännande att läsa. Hoppas det gick bra för familjen och att ni får höra av dem igen längre fram.

    • André says:

      Tack snälla du! Det hoppas jag också. Vi försöker få kontakt med dem. Tack!

  185. Anders Johansson says:

    Fantastikt handlat, fantastiskt skrivet. Och en inspiration och påminnelse om att vi alla måste agera och hjälpa. Som du agerade skall jag också agera!

  186. Anders Ekstrand says:

    Tummen upp för medmänsklighet och engagemang, André!

    Väldigt fint gjort, och mycket gripande skrivet.

  187. Karin Nilsson says:

    Jag är djupt rörd över er medmänsklighet. TACK!!!

  188. Lasse says:

    Fint gjort. Men lämnar en lite otäck känsla: vad hade jag gjort motsvarande läge – tagit hem dem till mig eller lämnat dem med tanken på att socialjouren kommer väl någongång??

    • André says:

      Du är inte den första i kommentarerna som skulle tveka. Det är helt okej, tycker jag.

  189. Tina från Helsingborg says:

    Med tårar i ögonen läser jag detta. Vilka fantastiska människor ni är. Hjärtan av guld. Kramar till er!

  190. Annica says:

    Satt nyss på jobbet med radio malmöhus i bakgrunden. Hör hur någon börjar berätta en historia om en tjetjensk familj i en park i Malmö. Stannar upp i mitt arbete, fast i det jag hör, måste sluta jobba, måste lyssna och höra vad som händer. Hör inte vad han som berättar heter, men hör att han har en blogg. Söker på radio malmöhus hemsida, hittar inget. Googlar ”flyktingfamilj i park+Malmö” och vips! Tack för att du delar med dig av detta. Det behövs belysas i dagens samhälle där alla resurser ska sparas in på! Vi är nog många som hoppas att vi hade gjort samma sak i en liknande situation!

    • André says:

      Vad bra att du hittade hit! Tack snälla för att du lyssnade, och läste!

  191. Mikro says:

    Daniel: ‘Åh, jag blir så otroligt trött på sådana som du’, Daniel! Vad vet du om varför människor kommer till Sverige? Läs på, ut och gör research i vardagen, här, i Sverige.

    Tänker ni aldrig längre än till första reaktionen? (Åååååh, stackars dem…!)

    Gå och sitt några dagar som publik vid öppna rättegångsförhandlingar i utvisningsärenden, till att börja med. Sen kan du sitta med på 10 valfria brottmål, och se om du ser ett mönster av något slag. Detta kan du göra i valfri svensk storstad.

    (Linn) ”Hannah, jag tror inte det är någon som flyr från sin land som annat än en sista utväg. ”

    Linn, det kan jag tala om för dig att det finns det många som gör. Var inte så naiv.

    Det finns allt från ‘äkta’ flyktingar med asylskäl, till lycksökare, bedragare och yrkeskriminella, och inte enstaka utan tusentals varje år. Det finns stora grupper av människor som systematiskt söker 1) asyl, eller 2) stöd och bidrag i flera länder samtidigt, och som rör sig mellan till exempel Sverige och Finland eller Sverige och Danmark och får ekonomiskt bidrag i båda länderna.

    Alla dessa Rumänska, Bulgariska, Tjetjenska familjer som söker ett bättre liv i Sverige (Tyskland, Finland)…
    Tror ni att de har det bättre i Sverige, ekonomiskt och socialt? Än i hemlandet? Hemlösa här?

    VI HAR INTE RÅD ATT TA HAND OM ALLA SOM ÄR FATTIGA, LIDER, SÖKER BÄTTRE EKONOMI.
    Hemskt men sant. Vi har inte råd med fri läkarvård, tandvård, skola, boende på camping/sociala lägenheter/ hyrt hotellrum eller liknande.

    Det finns NU mellan 10 -15 ‘ tillfälliga boplatser’ bara på en liten stadsdel i centrala i Stockholm. Där har fattiga ekonomiska flyktingar slagit sig ned, flyttar runt ibland. De kan ej vräkas.
    På studentbostadsområden har studenter tvingats lämna sina rum och flytta ut på grund av att sådana bosättningar gör deras miljö otrygg.

    Ni som känner stark sympati för folkgrupperna som kallas romer, kan ni VÄNLIGEN se efter vilka ‘ligor’ som systematiskt rånar äldre i hemmet? Vilka som säljer ‘guld’ och ‘äkta mattor’ till lättlurade? Vilka som är mest representerade i knivslagsmål och knivhuggningar? Vilka som minst i landet låter sina barn gå i skolan? Vilka som upprätthåller ‘blodshämnd’ och ‘skam’?

    • André says:

      Som sagt, det var inte det här min bloggpost handlade om, utan om en hjälplös barnfamilj. Vill någon annan föra den här debatten är det fritt fram, men jag avstår.

  192. Sara says:

    Fint handlat, fint skrivet! Tack vare er får man åtminstone lite hopp för mänskligheten! För några dagar sedan fick jag höra en låt av Emil Jensen; Inte vackrast i världen. Tycker att den passar väldigt bra in på er. http://open.spotify.com/track/5Z2aNsXIIGtVRkC6TB1gkC

    • André says:

      Det är en väldigt vacker melodi, det där. Det tar jag som en enorm komplimang. Tack snälla du!

  193. Mr mind says:

    Tack för att ni finns Peace

  194. You rock! Så ska vi behandla alla våra medmänniskor !

  195. Lina says:

    Ni är änglar förklädda till människor! Tack gode Gud att det var just er dom träffade den där kvällen.

    • André says:

      Det kan jag inte riktigt hålla med om, men tack för de fina orden. Och för att du läste.

  196. Nilsson says:

    Det kan centerpartiet göra ! Det är det partiet mfl. Som låter Sverige översvämmas av bidragsturister likt tjetjenerna i parken!

  197. Anita Lilja-Stenholm says:

    Stig Dagermans dikt kommer upp i neonljus…….blott en sak kan du göra –en annan människaväl!!! Tack underbara du/ni för ert mod och er medmänsklighet!!!

  198. Ulrika Sundlet Lycke says:

    Tack för att Du ville dela detta med andra. Det känns hoppfullt samhälle som blir allt tuffare att leva i och komma till…..Allt gott till er!

  199. Peter Hermansson says:

    Otroligt starkt, modigt och på något vis vackert gjort. Ibland behövs det bara en förhållandevis liten handling som leder till något stort.

  200. Johanna says:

    Jag hörde dig på radion i morse när jag cyklade till jobbet, André. Nu läser jag din underbara text och tårarna trillar. Tack till dig och tack till Nova. Och jag skäms så oerhört, för jag vet inte om jag hade vågat, om jag hade orkat se livet i ögonen på samma sätt. Men jag får mod när jag läser det här. Önskar att Ekot hade grävt lite djupare bara, att inslaget inte bara hade handlat om er fantastiska insats utan också vågat ställa de andra frågorna, de som skaver: vad har familjen varit med om som fick dem att lämna allt och hamna i en park i Malmö? Och vad kommer att hända med dem nu? Mig veterligen får inga tjetjenska flyktingar uppehållstillstånd. Och hur blev det så här med Sverige? En socialjour med två personer för en befolkning på över 300 000 människor? De som jobbar där är hjältar såklart, och jag kan misstänka att de har sisådär max 23 000 i månaden för sitt livsviktiga arbete. Osv osv. Jag hoppas att din berättelse kan väcka liv i de stora frågorna. Ska göra mitt för att sprida den. Tack igen.

    • André says:

      Ja, socialjouren har det oerhört tufft i sommar. På flera håll. Både TT och Metro har lyft den frågan i alla fall. Tack så hemskt mycket för att du läste, och delar.

  201. Christina says:

    För att ni ingöt hopp, hos mig, men framför allt hos familjen ni hjälpte. För att ni visade att det finns medmänsklighet och empati i landet de nyss kommit till. Från djupet av mitt hjärta; tack.

    • André says:

      Från det absoluta djupet av mitt hjärta: tack för att du läste och kommenterade.

  202. MS says:

    Din artikel och alla dessa positiva kommentarer gör mig alldeles varm om hjärtat!
    Jag kom själv till Sverige som barn tillsammans med mina föräldrar. Mina föräldrar var högutbildade och vi hade det bra men så kom revolutionen och sedan kriget som vände upp och ner på landet. På kort tid tvingades vi lämna allt…och då menar jag precis allt. Det är en upplevelse som är svår att beskriva för någon som inte själv har varit med om det. Men när jag sluter ögonen och förflyttar mig 30 år tillbaka i tiden så minns jag de där speciella människorna – änglarna, som vi kallar dem i min familj – som dök upp och hjälpte oss så gott de kunde. Jag minns deras namn och deras vänliga ansikten som om det vore igår, men framförallt minns jag deras handlingar. Om de bara visste hur mycket även de små vänliga handlingarna betydde.

    Tack för att ni brydde er om att hjälpa en familj som behövde det, om ni bara visste hur mycket det betydde.

  203. Christian Andersson says:

    Hej André och Nova.

    Finns inte så mycket man kan säga annat att detta var mycket fint gjort. MYCKET!

    Jag hoppas verkligen Ni haft en riktigt bra sommar!

    Tackar och bockar för att det fortfarande finns folk som bryr sig.

    //Christian

    • André says:

      Tack för den fina kommentaren, du! Och hoppas du också har (den är väl inte slut än?) en fin sommar!

  204. USKAN says:

    Lovar göra detsamma när en sådan/liknande sit uppstår. <3

    Arbetar på en akutvårdsavd. Vi träffar många människor i nöd där med, men nu m alla (jäkla) "effektiviteter", nerdragningar finns d knappt sängar över, ibland inte heller för de somatisk sjuka som "på riktigt" behövervård.

    TACK <3

    • André says:

      Usch ja, jag besökte akuten i Ystad i jobbet för ett par månader sedan. På sådana platser jobbar de riktiga hjältarna! <3

  205. Ia says:

    Otroligt bra och fint gjort! Det är tyvärr inte alla som hade handlat lika, och jag tycker det ni gjorde är både beundransvärt och fantastiskt. För en familj som ensamma kommer till en okänd park, med ett okänt språk, med barn och alla sina saker i väskor, måste det ha känts som en otrolig lättnad att råka på fina människor som er! Jag hoppas att det gick bra för dem efter att ni skildes åt!! Ha det bra och sluta aldrig vara sådana underbara personer!

    • André says:

      Jag hoppas också att det gick bra sedan. Vi försöker fortfarande få tag på dem. Tack snälla för att du läste!

  206. Pernilla Sällh Viotto says:

    Sitter med tårarna trillandes nerför kinderna och känner trots sorgen som högg tag i hjärtat en enorm lycka….Lycka över att det fortfarande finns människor som ni här i världen, som SÅG och gjorde en enorm insats för den här familjen!! Det finns hopp för mänskligheten…..tack för att du delade med dig av er upplevelse och hoppas att familjen får fortsatt fin hjälp av myndigheter och andra människor som råkar befinna sig i deras närhet!!

    Kramar Pillan

    • André says:

      Tack Pillan för att du läste. Och för den fina kommentaren. Kramar!

  207. Ulrika says:

    Vilken fantastisk historia du delar med dig av, blir alldeles varm i hjärtat. Vilka fina människor ni är!

    Kommer följa din blogg och hör du av familjen igen vore det roligt att höra hur det gått för dem.

    /Ulrika

    • André says:

      Tack för de fina orden! Om vi får tag på dem, och får deras godkännande att berätta hur det har gått, så ska jag absolut berätta om det. Vi saknar dem.

  208. Solweig Enarsson says:

    Tack Andre för att du berättar detta för oss. Och tack hela din familj för det ni gjorde. Jag blir så glad men också jätteglad för alla positiva reaktioner från alla andra goda människor.
    Och vovven Puck. Kanske skulle vi vara lite mer hundlika alla, dvs att utan urskillning acceptera alla människor. Solweig

    • André says:

      Ja, det tänker jag ofta på. Puck gillar alla. Det borde vi också göra. Tack snälla för att du läste!

  209. Kjell-Åke Persson says:

    Jag vill inte heller ha några ryggdunkar , men er insats får mig att minnas något jag själv varit indragen i. Fast i det här fallet bad en utsatt människa om hjälp v i a socialjouren i en grannstad . En utländsk kvinna hade en kväll rymt från sin ”etniskt” svenske plågoande till man och tagit med sig sin minderårige son samt sökt upp de sociala myndigheterna. Men dessa hade ingenstans att ens tillfälligt placera de båda, så mitt i natten ringde de till mig och hustrun och frågade om vi kunde rycka in i den akuta situationen – för en natt eller så. Kvinnan hade nämnt mitt namn eftersom jag vid ett tillfälle tolkat för henne. Mindre än en timme senare stod kvinnan och barnet i vår farstu och en taxichaufför bar in deras väskor. De båda gästerna stannade i tre månader (jo vi fick ersättning för matt och så från socialen) och vi blev mycket goda vänner. Att konflikten som lett till ”flykten” in te tog slut med detta är en helt annan och komplicerad historia. Återigen: Ingen kan göra allting, men alla kan göra någonting.

    • André says:

      Åh, så underbart! Fantastiskt! Underbart gjort av er, och jag hoppas innerligt att det gick bra för henne sedan. Tack för att du delade med dig!

  210. jack mcguinness says:

    En medmänsklig insats jag beundrar dig för men vadå hen? Vad fasen har hönor med detta att göra? :)

  211. Dennis says:

    Vad skönt att läsa att det finns sådana människor som er som öppnade era hjärtan och ert hem för denna familj i nöd! Och att ni dessutom var driftiga och engagerade er i de praktiska nödvändiga detaljerna för familjens fortsatta öde i Sverige är inte bara bra, det är helt fantastiskt! Tänk en sån tur de hade att de träffade just er i parken.

  212. Hannah says:

    Å, vad fint! Er berättelse öppnar ögonen för fler att hjälpa. En kvinna, kanske rumänska, framför mig i kaffekön hade inte pengar som räckte till en kaffe. Klart att man chippar in. Så, även om ni inte vill: En ryggdunk.

  213. Iréne Berg says:

    Det var länge sen jag läste ett helt blogginlägg. Jag hoppas det går bra för den tjetjenska familjen. Oavsett om ni aldrig träffas mer kommer ni att vara en del av deras historia, för alltid. Det är fint. Jag hoppas att jag hade gjort likadant.

    • André says:

      Det hoppas jag också! Många som tvekar. Man vet inte förrän i situationen, tror jag. Tack för att du läste hela. Det är en väldigt lång text.

  214. Kajsa says:

    Det som denna historia är för mig, och som jag också hoppas för andra, är att den är inspirerande. Vi har en sådan enorm beröringsångest i vårt samhälle, vi ser något som verkar konstigt, någon som verkar må dåligt… men vi vågar inte fråga/röra/göra. Vi är uppfostrade till att sköta oss själva, och också ofta att misstro folk och situationer vi inte känner eller förstår. Men när jag, och förhoppningsvis också andra, läser en historia liksom den här så inser man att det inte är ”farligt”. Det är det riktiga, det rätta – och vi kan göra en enorm skillnad för andra människor om vi bara tar de chanser vi får för att göra just det.

    Det är inte alltid man hamnar i en sådan pressad situation som eran, men poängen är att inte ignorera, men att agera. Att agera utifrån att man hellre vill vara en person som ställer upp för sina medmänniskor, som är i sanning godhjärtad, än den fega som gick förbi med ett dåligt samvete och en ständig undran om vad som hände med den person som verkade fara illa.

    Hiva den uppenbart utmattade kollegan till sidan och fråga om du inte kan hjälpa med nåt. Köp också en korv till den hemlösa killen som sitter där borta, när du köper en åt dig själv ändå. Ge din bussbiljett som fortfarande är gällande till den som står i kön till biljettautomaten istället för att kasta den. Ta fatt i damens tunga väska när hon skall upp på tåget och hjälp henne. Gå fram och ta fatt i grannens cykel när han pumpar hjulet så att han inte riskerar att den välter. Du ser situationen, du tänker tanken.. men gör du det?

    Jag blev en gång uppmärksam på en medelålders kvinna som verkade må dåligt och frågade henne, och det visade sig att hon hade fått bypassoperation och hade hemsk hjärtklappning och var livrädd för att hon höll på att få hjärtattack. Vilket jag då således också blev. Jag hade mest lust att någon annan skulle komma och ta fatt i situationen men då ingen annan verkade stanna till så agerade jag på så vis att jag frågade henne om hon hade en bil, vilket hon hade. Hjälpte henne till den och in, varpå jag körde hennes lilla bil och henne till akuten. Väl inne och på plats där hon fick hjälp kunde jag så tacka för mig (och gå hela vägen hem, men med gott samvete,-)). Jag fick efterföljande ett samtal av henne där hon kallade mig för en ”ängel på jorden”. Jag tror faktiskt att den historia varit mer viktig i mitt liv för mig än för henne.

    När man en dag vågat att göra nåt, och insett att man gjort en skillnad – så kan man aldrig bara vända ryggen till igen. Bra gjort André och Nova, nu vet ni det också!! Och det känns rätt bra inte sant:-)?

    • André says:

      Framför allt Nova har alltid varit den som stannat för att fråga hur det är med någon. Hon har ett öga för det där, ett öga som jag avundas. Hon ser när något är fel. Och agerar.

      Din kommentar är inspirerande, vacker och hundra procent rätt. Tack snälla för att du tog dig tiden att skriva så långt till oss. Tack!

  215. Anders says:

    Tack för din berättelse, André. Liksom för många blev jag tårögd av läsningen. Erik delade texten via Fb och pekade på en viktig sak; att vi har monterat ner välfärden, medelklassen får jobbskatteavdrag och klyftorna ökar, vilket leder till ökad främlingsfientlighet – som i en del kommentarer här. Ökade klyftor gör oss mer främmande för varandra. Du och Nova uppmärksammade oss på däremot den medmänsklighet vi bär på. Tack än en gång.

  216. Nilsson says:

    Blir rörd av artikeln, var verkligen fint gjort… och de flesta kommentarerna visar att flertalet skulle gjort samma sak… kanske jag själv också om jag haft möjlighet och tryggheten i att göra det.. dock lever jag själv på a-kassa som inte tillåter någon extra hjälteinsats och jag själv som ensamstående känner inte mig trygg med att ta hem helt okända…
    det där med att vi har det jättebra här i Sverige håller jag dock inte med i helt till 100 %, för jag ser nästan dagligen uteliggare ( sovande i trappuppgångar o hissar på station vintertid) som på grund av olika orsaker inte välkomna någonstans…. samtidigt vet jag att vi har många äldre som sitter ensamma men inte har råd att få gratis tandvård, läkarvård m.m… som det varit på förslag att hitkomna skulle få.. problemet idag med invandringen här är ofta att det sällan är de som verkligen behöver vår hjälp som kommer…
    jag hoppas dock att det ska gå bra för familjen och visst att fler kan ställa upp i svåra situationer men att ingen ska se ner på de som tyvärr inte kan hjälpa till… därför lämnar jag aldrig något bidrag till någon insamling…. hur synd det än är …

    • André says:

      Jag förstår det. Alla har inte samma möjlighet att hjälpa. Och nej, Sverige fungerar verkligen inte hundraprocentigt. Det ser man dagligen i Malmö. Tyvärr. Tack för din kommentar!

  217. Sanni says:

    Helt underbart!
    Får ett e-mail med Tweets. Brukar ögna igenom men inte gå vidare.
    Fastnar för denna underbara berättelse och tänker att jag har ingen tid men skall i alla fall läsa lite mer.
    Nu har det gått en timma och jag sitter med tårar rinnande på mina kinder.
    Berättelsen är fascinerande – som den bästa boken som man inte vill slå igen förän man har läst den klart. Enligt mig så är det bara ett fåtal författare som kan skriva på ett sådant sätt.
    Hoppas att Andre blir den författaren framöver.
    Det skulle till och med vara kul att läsa om en dag på jobbet eller annat ur vardagen.
    Vilka underbara människor ni är. All heder – ord är inte tillräckliga.

    TACK!

    • André says:

      Åh, vilket fint betyg, att du ändå tog tiden att läsa, tack snälla du! Och vilken komplimang sen. Jag rodnar. Tack, tack, tack!

  218. Kerstin Krantz Dürhagen says:

    Det är den här djupa medmänskligheten som vi så väl behöver och som slutligen sätter avtryck när våra liv summeras. TACK båda två!

  219. Yvonne says:

    En facebook-vän delade den här länken & jag var så nära på att bara skrolla förbi & inte ta del av den. Klockan är ju så mycket & jag var inställd på att släcka ner för dagen.
    Jag är så nöjd med att jag inte skrollade förbi, så nöjd över att få ta del av din upplevelse & tankarna där till. Du skriver så fint. Det är just hur du skriver som väcker så mycket känslor, inte bara hos mig. Det märks i responsen av komentarer. Det gläder mig att så många kommenterat. För det är för sällan många gör. Du skriver så otroligt fint & du berörde mig enormt, många tårar lämnar min kind. Känner mig träffad. Så många gånger som jag passerat. Så många gånger som jag tänkt, känt, förbluffats & velat. Men ändå inte ridit på känslan hela vägen ut, utan bara passerat. Men du tog fasta på känslan & fick också mig att känna hela vägen ut.
    Jag tror mig förstå precis allt, du gör det så lätt att förstå. Vi borde vara fler som kan dela med oss av en berättelse som denna.
    Tack verkligen för den lilla men ändå så stora insats ni gjorde, för det är inte många som gör.
    Och lika mycket tack för dom värdefulla tankarna & känslorna du väckte i mig idag. För det var kanske aldrig självklart att du skulle dela med dig, i alla fall är det också det vi allt för sällan gör.
    Jag tar med mig det här & kommer tänka & känna för att tänka & känna igen. Kanske leder det någonstans, iaf hade jag uppenbarligen också ett behöv av att dela med mig av det jag just nu känner. Tack igen.

    • André says:

      Åh, vilken vacker kommentar. Tack snälla, jag blir verkligen varm i hjärtat! <3

  220. Olle says:

    Tack för det ni har gjort! Mycket fint!

  221. Sanni says:

    Helt underbart av Sara.
    Mycket passande text på låten. Världen blev vackrare tack vare Nova, Andre och Puck.

  222. Carina Svitzer says:

    Allt positivt har redan sagts i alla andra nära 500 kommentarer. Jag hittar inte den rätta formuleringen. Jag är glad att det finns mänsklighet kvar på jorden. Med den inställningen kommer du och Nova att få ett mycket berikande liv. Jag önskar er allt gott i framtiden.
    Jag kommer att nominera er till Hjältegalan på TV4, det är ni helt klart kvalificerade till.
    PS Jag är också djupt imponerad av att du tar dig tid att svara på alla inlägg som görs här.

    • Sanni says:

      Fantastisk idé. Men hur gör man? – försökte med Aftonbladet men det gick inte pga att jag inte har kontaktuppgifter.

    • André says:

      Tack Carina! Det var fint sagt!
      Vill absolut inte låta otacksam, tvärtom är jag smickrad, men jag har väldigt svårt att se att någon av oss skulle acceptera en nominering. Jag pratar egentligen bara för mig själv, men jag tror Nova tycker likadant: det var inget hjältedåd. En medmänsklig handling – dit kan jag sträcka mig, och den medmänskligheten är jag stolt över, men hjälte… nej, det tycker jag verkligen inte. :)
      För mig är en hjälte någon som försakar något, som offrar något, för att hjälpa någon annan. Det gjorde inte vi. Vi lade ned någon hundralapp och några timmar av vårt liv, och det var allt. Det kostade oss inget.

      Likväl: tack så hemskt mycket. Jag önskar dig också allt gott!

      • Carina says:

        Hjälte eller medmänsklig handling? Vardagshjältar/medmänsklighet behövs lyftas fram i vårt snabba/egoistiska samhälle där tyvärr snart bara JAG-et räknas. Att se och tänka på andra människor är mycket berikande, (absolut ingen religiös värdering i detta). Jag tror man växer som människa när man kan lyssna och försöka förstå andra. Man får en större insikt i livet.
        Som sagt ett stor lycka till i livet till er båda.

  223. Khalid says:

    Det är sådana människor som er, André och Nova, som ger mig hoppet om mänskligheten!
    Då man själv är tjetjensk så blir man extra rörd när man läser detta. Jag förstår exakt hur de måste ha känt sig. Att vara helt maktlös och inte kunna ha någon som man kan vända sig till är bland det värsta som finns. Att man sedan kommer från ett krigsdrabbat land till vilket man för tillfället inte kan återvända till gör saken ännu värre. Men att sedan hitta några goda själar som er två gjorde nog att deras värld blev ljus igen! Ni är som två skyddsänglar som Gud har skickat för att skydda dem små barnen och deras föräldrar! Om inte ni två är hjältar så vet jag inte vad hjältar är!

    De kommer aldrig glömma det ni har gjort! Hos tjetjener anses det skamligt att glömma det någon har gjort en. Ni har inte hjälpt bara en familj utan ni har gjort glada även tusentals andra människor också! Det tjetjenska folket kommer nu betrakta er som sina vänner. Den här texten ska spridas så att alla ska känna till ert hjältedåd! Världen behöver fler människor som er! För tjetjenernas vägnar vill jag tacka er så hemskt mycket för det ni har gjort! Jag önskar er all lycka i världen för det förtjänar ni!

    • André says:

      Vilka vackra ord! Tack snälla du! Även om jag vill distansera mig från ordet hjälte. Det känns så främmande. Men tack och åter tack för att du läst och kommenterat!

  224. Joanna says:

    Guuud,,,så hemskt,,,kan inte tänka mig hur desperata denna familj måste ha varit,,för att packa allt de kan, skrapa ihop sina resväskor o dra i väg med små barn.
    O pappan som redan hade varit med om två krig.
    Det måste nog vara en av de hemskaste ändå..att vilja att ens familj ALDRIG ska behöva se det som han hade varit med om,,förmodligen sett människor han känner,,familjemedlemmar som blivit dödade.
    Vi har verkligen tur att vi bor eller kommer från ett tryggt o säkert land,,där krig aldrig någonsin kommer att svärta ner ens vardag.
    Eller att vi aldrig upplevt det.
    Vilka förmåner o rättigheter vi har,,som kan jobba o åka iväg på semester till soliga o spännande ställen i världen.
    Köpa det vi vill ”till en viss del” o njuta av vad vi har.
    Folk kanske borde göra studiebesök i krigs drabbade länder för att verkligen se hur ”hell on earth” verkligen ser ut.
    O vad rädd jag blir när man läser om folk som inte har någon empati.
    De människorna är nog värre än presidenter o ministrar som regerade i de krigs drabbade länderna,,åtminstone så verkar det vara samma tänkande bakom mänskligheten..
    Ingen sympati eller saknaden av empati..(två skilda saker)
    Vad ledsamt o skrämmande.
    Men vad upplyftande att se att det verkar finnas fler av oss godhjärtade människor som kan o vill känna empati för andra människor.
    Jag har slutit att fälla tårar över eländiga nyheter eller människors oändliga o ändlösa kamp för att bara lyckas hålla sig vid liv.
    För att det finns för många trasiga själar här i världen.
    Så nu blir jag mer rörd o tårögd när jag läser om hur goda människor det verkligen finns runt om oss.
    Tack André för att du o din tjej är en av dem.

    • André says:

      Tack Joanna för din långa kommentar, och för att du läste förstås. Världen är inte klok alltid, och då får man ta sikte på ljuspunkterna.

  225. es says:

    Vi behövde verkligen mer invandrarpack i Malmö. Tack så mycket!
    Kan inte du ta frugan och byrackan och dra till grozny så blir det plus/minus noll iaf..?

    Högutbildad och använder ickeordet ‘hen’. Fyfan, sådana som ni äcklar mig.

    • André says:

      Jag sätter en ära i att svara alla som tagit sig tid att läsa, och kommentera, men din post känns mest som flamebait.

      Ändå: för oss handlade det om en barnfamilj. Som riskerade sova i en park. Aldrig om asyl/invandring/nationaliteter eller något annat.

      Och tja, ”hen” får du helt enkelt leva med. Glad att du läste ändå!

  226. emma says:

    Vad är poängen med denna snyfthistoria?

    Varför skäms du för att du inte har socker hemma? Tror du att du är skyldig dessa människor socker?

    • André says:

      Hej Emma.

      Hade du läst noggrant tror jag du hade sett poängen. Inte minst för att jag skrev ut det tydligt, mot slutet.

      Men ändå, med risk för att du ställde frågan hellre än sökte svaret: jag skämdes därför att det var det enda hon bad om. På hela tiden. Det enda hon bad om hade vi inte. Därför skämdes jag.

      • emma says:

        Måste erkänna att jag inte orkade läsa hela texten, nej.

        Men i princip är det en enda lång snyfthistoria med en kort debatterande paragraf på slutet. Inget fel i sig med det, men det är ganska drygt att läsa, framförallt om man inte förstår vad den stora grejen är.

        Familjens öde är tråkigt, ja. Och de förtjänar viss hjälp, ja. Men på dig lät det som att de var lämnade att dö utan att någon brydde sig. Att sova i en park en eller ett par nätter är inte så illa. Framförallt inte på sommaren. Tusentals hemlösa tvingas göra det varje dag. Och det var inte som om de myndigheter du ringde runt till inte brydde sig – de sade ju att det kom viktigare saker emellen. Och ja, det finns viktigare saker än invandrare i behov av hjälp.

        Att migrationsverket har stängt på helger låter dock konstigt.

        Så vem SKA hjälpa en tjetjensk familj på flykt? Tja, varsågod. Jag tänker inte klandra dig för vad du gjort, det var oerhört vänligt. Och familjens situation är förjävligt, som sagt, men det är faktiskt inte mitt fel och/eller ansvar och jag är inte skyldig att bry mig, så som du verkar vilja antyda i texten. Sedan att du skäms över att inte ha socker hemma efter att du gjort mer än nästan någon annan skulle ha gjort i samma sits begriper jag fortfarande inte. Hur fan skulle du kunna veta vilken situation du skulle befinna dig i? Jag finner det nästintill pretentiöst. ”Åh vad är jag för en människa som inte förutser att vi bör ha socker hemma ifall världens mest osannolika händelse inträffar!”Det är löjligt.

        Familjen hade kunnat söka asyl max två dagar senare och de hade fått den hjälp de förtjänar. MINST sagt. Antingen hade de fått asyl eller så hade de inte fått det, men då hade de ju fått gratis sjukvård osv. istället. Och att sova en eller ett par nätter i en park är säkert en droppe i oceanen för någon som flyr sitt land.

        • André says:

          Ja du, man kan ju tydligen se på saker väldigt annorlunda. Jag tycker inte jag har fått det att låta som att de skulle lämnas att dö. Det hade de säkert inte. Men jag tycker inte det är värdigt för en barnfamilj att sova i en park. Inte ens en enda varm sommarnatt.

        • Ricardo says:

          Hade du läst hela texten hade du förstått att familjens mamma var sjuk och mådde illa. Därför hade hon kanske blivit allvar sjuk om hon hade fått sova ute i kylan i en natt speciellt då hela familjen var trötta och helt slitna. Att du inte förstår hur mycket deras hjälp betydde, att du inte förstår att du är som person skyldig att hjälpa någon annan att stå upp på fötterna när denne behöver dig som mest.

          Jag skäms att det finns sådana människor som dig i Sverige, och det är just DETTA som gör att Sverige inte har så många goda själar som André och hans sambo. Fy skäms.. hoppas du skäms över dig själv och inser vilken dålig medmänniska du egentligen är!

        • Hana says:

          Tur att majoriteten av människor på denna sida inte delar samma tankesätt och åsikter som dig Emma. Hur kan du vare så känslokall och hjärtlös? Om det vore din famillj som var i samma sits skulle du väl inte tackat nej till någon form av hjälp?

          Jag kan inget annat än att SKÄMMAS för dig. Så skämmigt att du anser att dessa invandrare inte ska prioriteras likställt med svenskar. Vad är det som är så viktigt att den här utländska familjen inte ska prioriteras i samma grad som andra? SKÄMS PÅ DIG!!

          Gå och släng dig någonstans. Gå och göm dig. Med den mentaliteten du har kommer du inte komma någonstans i livet. Sådana som du är anledningen till varför det finns ett VI och DEM -samhälle.. Mycket tragiskt!

          /stolt 18-årig flicka med utländska rötter

  227. Hana says:

    Jag ryser när jag läser denna text. Ett stort tack till dig och Nova som agerade som två änglar. Ni ger mig hopp, hopp om det att än inte är helt ute för mänskligheten. KRAM!!! / 18-årig tjej

    • André says:

      Ute med mänskligheten är det nog inte än, lyckligtvis. Tack för att du läste och kommenterade! <3

Comments are closed.