Vi gjorde en gång en ”dokumentär”

Nu byter vi ämne rätt radikalt i den här bloggen.

Det var hösten 2006. Jag och min vän och dåvarande klasskamrat på journalistprogrammet Carl pratade om vad vi skulle göra för reportage, för ett sådant gjorde man i stället för C-uppsats.

Vi hade rätt nyligen avslutat tv-kursen, och filmat en del ihop. En dag kom Carl med idén om att åka till Amsterdam och besöka Cannabis Cup, som Filip & Fredrik hade gjort för en liten tid sedan, och göra en seriös dokumentär om svensk drogpolitik.

Sedan tog det fart. Vi gjorde research. Vi träffade en holländskfödd socionom som doktorerat i just skillnaden mellan Hollands narkotikapolitik och Sveriges dito. Vi träffade en professor i straffrätt för att reda ut lagens tillämpning (får man gripas på flygplatsen i Sverige om man knarkat i Holland? Nej). Vi träffade Sveriges ”enda” cannabisforskare och fick veta att haschpsykos är en myt, och att han tyckte att det var synd att den ännu sprids, eftersom att användarna då heller inte tror på den valida information som finns om att cannabis faktiskt kan skada hjärnan och göra användaren, i brist på ett bättre ord, dum.

Vi lade ut trevare på swecan (här är den tråden, om än vår användare har raderats sen dess) och förstås på Flashback (den tråden uppdaterade jag i dag!) för att försöka hitta någon svensk användare som ville ställa upp och berätta. Antingen i Sverige eller på plats nere i Amsterdam.

Vi fick en del tips, förslag och påpekanden, och åkte rätt snart därefter i väg till Holland. Vi var i Amsterdam i ungefär en vecka, och dokumenterade olika delar av det, åtminstone med svenska ögon, märkliga fenomen som är Cannabis Cup – en tävling i cannabis.

Dryga åtta timmar material eller så kom vi till slut hem med. Rätt snart märkte vi att det vi hade inte skulle duga för att försöka sälja det till tv. Ljud, ljus, och allmän kvalitet dög inte riktigt.

Men vi var – och är – ändå nöjda, och ville dela med oss av filmen när den var klar. För att göra en lång historia väldigt kort: först nu har det blivit av. Här är den.

Uppdaterat 22.01 samma dag: Jag måste bara flika in: Allt ovanstående är förstås min sammanfattning, och även om jag tror Carl delar min uppfattning på många punkter vill jag inte låtsas som att jag vet att det är så. Det är alltså jag och ingen annan som tycker det som står ovan.

Del 1:

Del 2:

Posted in Uncategorized | 2 Comments

Några ord om #norlinggate

Om man ska dra i gång sin blogg kan man väl lika gärna göra det med ett långt, ostrukturerat inlägg om en för många väldigt obetydlig händelse.

Det var i går kväll som Malmö FF mötte Dinamo Zagreb hemma, i ett sista svettigt, intensivt och drömskt försök att slå sig in i fotbollens absoluta finrum: Champions League. Ett i förväg uträknat MFF var närmare än någon hade kunnat tro att klara av det under några skälvande minuter i slutet, och efteråt var det en märkbart tagen, närmast mållös och uppenbart segtänkt tränare – Rikard Norling – som mötte Viasats reporter Amanda Fredin.

När hon, som reportrar gör, frågade hur stämningen var i omklädningsrummet, bland spelarna, hasplade Norling inte ur sig ett ”det är förstås inget vidare” eller ett ”grabbarna är oerhört besvikna” och inte heller bara ett ”jag vet inte, eftersom jag inte varit där inne ännu”.

I stället sade han att han inte varit inne hos pågarna än, utan:

– Jag behövde ta några djupa andetag och först gå ut till dig, i och med att du är vacker som få. Och sen naturligtvis kommer spelarna i andra hand.

På detta kan man förstås reagera på olika sätt. Man kan som Aftonbladet smaklöst gör kalla det för en ”hyllning” till Amanda Fredin.

Här passar det (inte, men jag gör det ändå) att avvika från ämnet. Jag är en på många sätt ganska vanlig snubbe. Länge, länge var jag rätt ointresserad av sport – det är jag till största del fortfarande – men i början av 2010 någon gång började min nya chefs MFF-entusiasm smitta av sig. Jag hade bott i Malmö i fem år, och hur mycket jag älskar den här jävla staden kunde bli ett blogginlägg i sig. Det behövdes bara ett besök på ståplats för att få ett fotbollsintresse – nej, ett MFF-intresse – injicerat som en adrenalinspruta rätt i hjärtat. Det senare är sedan dess himmelsblått. Jag förknippar MFF med så mycket underbart. Så mycket Malmö.

Men även om jag är en ganska vanlig snubbe som gillar fotboll (och öl och rockmusik och teknik och snus) försöker jag vara medveten. Om vad? Medveten om att jag, blott på grund av det faktum att jag har en kuk, dagligen, i olika situationer, i olika utsträckning, emellanåt behandlas lite, lite bättre än er som i stället för kuk har en fitta. Precis som jag – antar jag? – behandlas lite, lite bättre än er som inte är födda i Sverige. Eller ser annorlunda ut. Eller sitter i rullstol.

Och tro mig när jag säger att jag inte lyckas. Gång på gång på gång på gång får jag veta att jag än en gång har betett mig som en jävla idiot, ställt den viktiga frågan till en snubbe och den meningslösa frågan till en tjej eller vänt mig till grabbarna i stället för alla för att säga något eller bara varit allmänt uteslutande i mitt tilltal eller mitt sätt att vara. Om och om igen.

Vad jag försöker säga är att det inte finns ett uppsåtsrekvisit för att vara en idiot. Det räcker med att inte tänka sig för.

Rikard Norling verkar vara en på alla sätt fantastisk fotbollstränare. Han har varit charmig och inbjudande sedan allra första dagen i Malmö. Han har varit klanderfri i sitt tilltal till fansen och har visat en genuin ödmjukhet. Därför är jag fullständigt övertygad om att det han sade, det gjorde han av en ingivelse i stunden, en groda som hoppade ur munnen på honom, haha liksom, i ett försök att vara avväpnande och avslappnad.

Men det är just det som är problemet. Jämställdhetens stora hinder är inte ensamma tokstollar som Pär Ström, utan alla de små, futtiga, avväpnande och avslappnade kommentarer som fälls på arbetsplatser, på grillfester och utanför omklädningsrum, och den strukturella chauvinism som där manifesteras.

Låt mig omformulera det: Det stora problemet är inte heller det. Det stora problemet är alla dessa män – för det är de – som anser att det inte är något problem och som så gärna rusar till varandras försvar. Hey – bruden – slappna av – det var bara en komplimang. Det är en hyllning. Bli glad i stället.

På twitter i går kväll blev ett par korta kommentarer från mig och bland (många) andra Johanna Frändén och Ulrica Nordström snabbt till en hashtag: #norlinggate. Hence rubriken. Men ännu har jag inte sett någon konfrontera Rikard Norling själv och fråga honom varför han tar sig rätten att i stället för att kommentera sitt lags insats och hur det känns efter matchen – hans jävla jobb, rent ut sagt –  kommentera en reporters utseende och därmed – just det – avväpna henne.

Fan vad jag skulle kunna skriva på om det här. Men det blir mest ostrukturerat, så jag stannar här tills vidare.

Posted in Uncategorized | 1 Comment